Från verk till produkt?

Får man en massa pengar över är det naturliga numera att använda dem till spekulation, inte till investeringar. Men några framhärdar. Till exempel två rikingar som på sistone (och på ålderns höst) låtit uppföra påkostade konsthallar där det ska visas framstående utställningar.

Byggmästaren Sven-Harry fick bygglov i Vasaparken mitt i Stockholm för ett hus med guldfasad. Och Björn, som blivit världsberömd för Baby Björn-produkterna har låtit uppföra, varsamt i skärgårdsskog, en konsthall som bara i sig är värd båtresan ut till Gustavsberg: Artipelag. Bägge två byggherrarna (och Björns fru Lillemor) har ett grundmurat intresse för samtidskonst, som de överlåtit till ytterst kompetent personal att förvalta i form av intressanta, tankeväckande utställningar.

Låt oss stanna vid detta ett tag. Karlsson har byggt hus åt samhället. Han är en furste i vårt betongsamhälle (där politiken enligt vad framtida historiker kommer att hävda bara är ett symboliskt utanverk till vad byggföretagen bestämde). Och Jakobson har gjort sig en internationell förmögenhet genom att skapa de perfekta produkterna för förmögna småbarnsföräldrar. Bägge verksamheterna har givit enorma överskott. Babyprodukterna tack vare mervärdet mellan billig produktion och höga priser i affärerna. Byggena tack vare det nära svenska samarbetet mellan stat och kapital.

Och rikedomen har gjort dem konstintresserade. Detta är en inte oviktig pusselbit. Konstintresse är en legitim syssla för den som är rik eftersom det är en ganska lätthanterlig syssla med stark symbolisk lyskraft. Och nu förevigar Björn och Sven-Harry denna hobby i form av museer – säkerligen på ett sätt som också är en god affär. Och inget ont i det. Konstmuseet i guld är också ett bostadshus, och ett residens för Sven-Harry. Artipelag har åtminstone potentialen att bli ett konferenscentrum i världsklass; man kunde på pressvisningen ana en underliggande dagdröm om att viktiga fredskonferenser ska komma att hållas där och göra namnet odödligt (typ hur det gick för Hotell Saltsjöbaden).

Men om vi håller oss till nutiden. Bägge byggnaderna är föredömliga för att visa konst i. Det ljus de rymmer och rummens kontakt med yttervärlden ger maximala möjligheter att göra konstverk av alla de slag rättvisa.

Gången blir att konstverk visas i repris i dessa bägge konsthallar. Bra grejer lånas in mot anständigt arvode och sätts in i nya kombinationer, ofta under nån lagom formbar rubrik som ”Platsens själ” (som ju kan innebära precis vadsomhelst), och gärna i kontrast med äldre mästares verk.

Till exempel visades tills nyligen hos Sven-Harry (i samlingsutställningen ”Ett riktigt hem”) Per Hasselbergs underbara och unika hemlöshetsprojekt, som uppstod ur det faktum att Hasselberg som nyinflyttad till Stockholm var formellt hemlös, och gjorde dokumentationen av det tillståndet till ett konstverk som redan är klassiskt. I denna version kompletteras det med en husvagn uppställd på gården utanför museifönstret.

Så att vad som var ett verk uppkommet i samspel med slumpen och samhället, nånting som uppstod och fick form av historien, nu återkommer som en kopia av sig självt. Alla betydelser som fanns med från början hänger kvar, och andra betydelser har tillkommit (som att hemlöshet blivit en ännu mer brännande fråga).

Det handlar om ett slags klassikerstatus, men inte för evigheten utan för samtiden. Moderna klassiker, upphöjda genom en urvalsprocess liknande den som förr skapade konsthistorien och fick den att framstå som en pågående utveckling.

Och samma sak kan förutsägas om alla de verk som kommer att utväljas till medverkan hos Sven-Harry eller Björn&Lillemor. De byter status. Från oförutsägbart konstnärligt forskningsarbete till moderna klassiker. Och upphöjelsen spiller därmed över även på konstnärernas personliga varumärken.

Det ligger faktiskt nära till hands att jämföra denna förvandling med produktutveckling.

Baby Björn har nått sina framgångar med ett begränsat antal produkter (enligt uppgift 17 stycken) som utvecklats, utformats och presenterats perfekt, och vars produktionsprocess designats för att ge maximal vinst. En liknande analys kan säkert även göras av Sven-Harrys framgångar med företag som Folkhem: att de bygger på ett slags sparsmakad perfektion.

Och är inte just detta vad som händer när ett konstverk går från tröstlöst ensamt arbete till klassiker?

Att hamna på samtidskonstens parnass är att förvandlas till en framgångsrik produkt. Åtminstone under en period. (För den verkliga framtiden vet vi ju väldigt lite om.)

Jag är inte hånfull mot den här utvecklingen, om nån trodde det. Jag tycker sånt är ett himmelrike i jämförelse med den plundring som kapitalismen i gemen ägnar sig åt. Men produktifieringen måste tas för vad den är. Och sättas in i ett samhällssammanhang.

Många idag som inte vet vad de ska bli satsar på konstnärliga yrken, trots dystra utsikter om att få en anständig lön för mödan. Endast några av dem kan casha in på det livsvalet – och då nästan alltid välförtjänt sett till den totala arbetsinsatsen. Deras verk och de själva upphöjs till produkter. Återigen med anknytning till forna tider: att befordras till Carnegiestipendiat är likvärdigt med att i forna tider få medalj av kungliga akademier och tillträde till borgerligheten.

Men vad återstår då av verkens revolutionära kraft? Som de en gång haft?

I vår orättvisa värld finns ett enormt överskott på pengar, ett fullkomligt obegripligt enormt överskott, större än nån skattkammare som nånsin funnits.

En liten skärv av detta hamnar hos duktiga konstnärer, mycket tack vare att konstintresse är en lämplig hobby för de rika. Men i samband med att konstnärerna börjar få betalt förvandlas deras verk. Sätts in i en annan ram, om man så vill.

Är den upphöjelsen en återvändsgränd? Det är den frågan vi måste ställa i varje enskilt fall.

Min övertygelse är att många konstverk och konstnärskap jobbar med så starka allmänmänskliga krafter och betydelser att de oavlåtligen har möjligheten att återuppstå. Ta Louise Bourgeois modersspindlar. Hur världsberömda och idoliserade de än blir har de kvar resurser att skaka om både de institutioner som hyrt in dem och deras besökare. I grunden, intill inälvor och existentiella grundvillkor.

Och ett exempel på nånting som har en sån kraft är själva den byggnad som inrymmer konstmuseet Artipelag. Johan Nyrén har åstadkommit en kollision mellan råbetong, trä, målarfärg, tjära och glas – i samspel med landskap, vegetation, hav och himmel – som jag är övertygad om att den sammanfattar vår tid bättre än kanske nånting annat.

Byggnaden har inga räta vinklar utan består av plan och rum som skjuts in i varann likt ett omöjligt pussel, så till den grad att själva tredimensionaliteten överskrids. Det är ett hus som är som en blixt.

På samma sätt som ett annat underverk i Stockholmstrakten, Markuskyrkan i Björkhagen, uppstod i långvarig samverkan mellan arkitekten och de krav som samhälle och byggherrar ställde, så har Baby Björns excentriska egensinne översatts till arkitektur på ett sätt vars möjligheter känns omöjliga att överblicka.

Sannerligen är Nyréns byggnad (som han dog innan han fick uppleva) ett gott exempel på nånting som uppstått innanför kapitalismen men ändå är nånting mer än en produkt. Man träder omedelbart i relation till den. På samma sätt som många konstverk upplevda på plats överväldigar åskådaren trots all sin berömmelse.

Avslutningsvis vill jag påminna om de kulturpolitiska implikationerna av min analys.

Det finns i vår tid en stark trafik där verk och konstnärer av kapitalismen adlas till produkter. Och som viktig motkraft till detta en drift hos konstnärerna att åstadkomma mer än vad de definierats till att göra, att hela tiden överskrida sin produktstatus. (Sen när dom är döda är deras chanser betydligt mindre…)

Men just därför måste kulturpolitiken inriktas på alla dem som är inbegripna i det tröstlösa arbete som försiggår innan upphöjelsen till produkt. På att försörja dem och ge dem en intresserad publik. Mitt konkreta råd är: slösa pengar nu på blivande konstnärer och på att skapa ett samtal kring deras arbete. Gärna med dessa två rikemansmuseers pedagogiska och folkbildande ambition som inspiration. Och gör det möjligt att drägligt försörja sig på konstnärlig verksamhet och på kritik. På så vis skapas konst vars betydelser och krafter kommer att försörja en framtid vi inte vet nånting om.