När Internationalens sista toner klingade ut i Folkets hus och alla kongressombud pustade ut – då började arbetet för den nyvalda LO-ledningen. Och det saknas inte utmanande arbetsuppgifter.

Den gångna vinterns splittring ska förvandlas till endräkt och samordning. Och fort ska det gå. Redan efter semestern ska besluten tas. Risken för fortsatt split och splittring är numera nära noll.

Sensommarens ansträngningar slutar med all säkerhet med samordnade LO-förbund inför nästa avtalsrörelse. Exakt vad förbunden ska samordnas kring är oklart och i ögonblicket kanske till och med mindre viktigt. Den här gången är samordningen i sig det överordnade målet.

Allas uttalade vilja till samordning talar också sitt tydliga språk – LO-förbunden kommer att enas om gemensamma krav inför avtalsrörelsen 2013 och lova varandra stöd i kampen.

På något längre sikt handlar det inte enbart om att bli överens om jämställdhetspotter och att samordna sig till varje pris. Oenigheten är också stor när det handlar om hur normeringen av löneökningstakten ska ske.

Vem eller vilkas avtal ska styra utvecklingen för hela arbetsmarknaden? Ska normeringen ske i kronor eller procent? Vilka möjligheter till avvikelser kan eller ska få finnas? Och hur ska förbunden förhålla sig till Medlingsinstitutets strikta tolkning av sitt uppdrag?

Det här är frågor som måste klaras ut på ett sätt som alla inblandade kan acceptera och försvara. Om inte hotar fortsatt sönderfall av federationen.

Uppslutningen kring industrins normerande roll har blivit svagare över tid samtidigt som norme­ringen gjorts striktare. Inte minst det omförhandlade industriavtalet har skärpt de redan omfattande motsättningarna inom lönebildningen. Den suveränitet som industriavtalet vill ge sina bärare, och dess försök till överordning i förhållande till alla andra samarbeten eller uppgörelser, har retat upp alla utanför industrikretsen.

Inget fackförbund är redo att utan eget inflytande år ut och år in acceptera löneökningar som fack och arbetsgivare i andra branscher (läs: industrin) har enats om. Revolten mot den ordningen är därför inte långt borta.

Det är därför ingen överdrift att utmåla de utmaningar som den nya LO-ledningen står inför som mycket omfattande och svåra. Det handlar om låsningar med mer än ett decennium på nacken.