Kalaskul!

Kongressfest håller LO lika sällan som det är OS. Då ska det vara fest på riktigt.

Halv sju ska det börja, men redan tio över sex dyker de första gästerna upp utanför konferensanläggningen Stockholm Waterfront. Luften är försommarvarm, laddad med samma förväntan som inför en skolavslutning.

Människor som har sett varandra hela dagen i kongressalen nickar och hälsar på varandra med lätt förvåning. För nu har alla, från kongressombud till funktionärer och a-kassehandläggare, bytt om till festblåsor och färggranna slipsar.

– Det är det roliga, man får se en annan sida av dem man annars bara träffar i formella sammanhang. Till och med kassörer och revisorer visar humor, säger Anki Steneryd, ombud från Kommunal som har varit på kongressfester förr.

För andra är det första gången. Jessica Klemetsson och Pyret Due Hedlund, också de från Kommunal, vet inte vad de ska vänta sig. Men glada är de.

– Kongressen har gått bra. Vi har tagit ställning mot vinst i välfärden. Det är något att fira, absolut.

Fler i det tätnande vimlet talar om det här beslutet. Det verkar ha rensat luften och fyllt kongressdeltagarna med nytt mod. Ida Huzelius, kriminalvårdare och förtroendevald inom Seko, tycker att även den nyvalda LO-ledningen är en anledning att fira.

— Det känns som en nystart för LO.

När fördrinken serveras i ett utrymme ovanför festsalen tilltar sorlet, trots att riktigt många väljer cider i stället för bubbelvin.

Karl-Johan Andersson, ombud från Seko, är mer än nöjd med sin första kongress.

– Jag är imponerad av kongressens arbete. Man är fullpumpad av energi.

Kanske är det LO-kongressernas viktigaste funktion: att ge deltagarna nytt mod och kraft för det fackliga vardagsslitet. Kongressfesten spelar avgjort den rollen. För många av de 900 gästerna är den en unik upplevelse.

Jämfört med andra stora evenemang är avståndet inte så stort mellan festdeltagarna och dem som steker lammnoisetterna och häller upp vinet.

– Det känns konstigt att själv bli serverad, medger Calle Leijon, ombud för Hotell- och restaurangfacket och till vardags servitör på First hotel Billingehus. Jag försöker att inte tänka jobbmässigt, men det är svårt.

Lite formellt känns det med alla finglas på borden. Men när Skagen­kanapéerna är serverade och gästerna uppmanas att rösta fram sina bästa 60-talslåtar med hjälp av Ipadar börjar det lossna. Livebandet drar igång med In the ghetto, Suspicious minds och House of the rising sun.

Framme vid 70-talet och I will survive börjar folk resa sig. Det blir spontan ombudsmannabugg mellan en del bord.

Strax därefter släpper hämningarna definitivt, och det är musikens förtjänst mer än vinets. Det går att känna hur festen inom loppet av några minuter passerar den balanspunkt där gästerna slutar bry sig om prestige och morgondag och bara följer med.

När Staten och kapitalet röstas fram och bandet river av den i Ebba Grön-versionen finns inga tillknäppta förhandlare, inga strikta LO-pampar kvar i salen. Avgångna LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin hoppar jämfota och klappar i händerna. Ulla Lindqvist, avgången vice ordförande i LO, och Sekoordföranden Janne Rudén sjunger texten med knuten näve i luften:

”Kapitalet höjer hyrorna och staten bostadsbidragen. Så kan man fiffla en smula med den järnhårda lönelagen.””

Låten manar knappast till samförstånd, kompromisser, disciplin och tålmodiga reformer. Kanske är det därför den är så förlösande.

I kväll släpper vi disciplin, votering­ar och stadgar. I kväll är det fest.