Lättare att avskeda och nya former av anställningar. Med det receptet ska Italiens regering få fart på arbetsmarknaden. Men protes­terna är starka. Italien kokar av spontana strejker. För livsmedels­ar­be­taren Riccardo Abati är de sänkta pensionerna ännu mer skrämmande.

Många regeringar har försökt ändra artikel 18, den som handlar om anställningstryggheten i Italien. Men motståndet från hela arbetarrörelsen har alltid fått politikerna att ta ett steg tillbaka.

Den nuvarande regeringen, ut­an politiker, har däremot tagit ett halvt steg framåt, och enligt dess reformförslag ska inte den som blivit avskedad utan giltig anledning automatiskt få jobbet tillbaka.

Detta har fått de italienska arbetarna att se rött. Spontana strejker har poppat upp över hela Italien, och förslaget har till och med lyckats med konststycket att få de tre stora fackförbunden att enas efter år av splittring.

Riccardo Abati jobbar inom livsmedelsindustrin i närheten av Florens, men har en bakgrund som glasslipare. Han är inte nöjd med reformen och har deltagit i alla strejker mot den, men tycker inte att förändringen av artikel 18 är det värsta som händer i Italien just nu.

– Pensionsreformen är ännu värre. Vi måste jobba längre för att få en lägre pension, säger han bistert.

– Vi borde strejka en massa, för om vi inte protesterar nu så kommer vi att förlora alla de rättigheter som våra föräldrar kämpat sig till under många, svåra år.

Han har ett fast arbete, men jobbar enbart åtta månader om året. De resterande fyra har han ingen lön, och ingen arbetslöshetsersättning. Trots det är han glad över att överhuvudtaget ha ett jobb.

– Vi som familj klarar oss bra ändå, men jag ser bland våra bekanta att folk har allt svårare att få ekonomin att gå ihop. Än har vi inte nått kulmen på krisen, det är jag övertygad om, konstaterar Riccardo.

Detta är även regeringens linje. Premiärministern Mario Monti har flera gånger poängterat att det kommer att bli värre, och att den akuta krisen ännu inte är över. Och nu när Grekland riskerar att ramla ur eurozonen är situationen ännu mer kritisk även för Italien.

En av Italiens ministrar konstaterade häromveckan att det finns runt sju miljoner arbetslösa, även om många av dem inte ens försöker söka jobb. Det är mer än tio procent av den totala befolkningen, en armé av människor som blir alltmer desperata månad efter månad.

– Vår 22-åriga dotter vill ta lite paus från universitetet och fundera på vad hon verkligen vill göra, och hon har sökt mängder med jobb. Det finns ingenting. Nu hoppas vi på Ikea i Florens, för vi vet att det är ett väldigt bra företag att jobba för, berättar Riccardo Abati.

Han tror att alla dessa ungdomar utan arbete kommer att bli Italiens undergång i en inte alltför avlägsen framtid.

– Så länge det finns föräldrar som kan försörja dem är situationen hanterbar. Men när de börjar gå i pension, med de magra pensioner som vi kommer att få i framtiden? Vad händer då? frågar han sig.

Regeringens reformprogram har en mängd olika punkter, bland annat att visstidskontrakten ska kosta mer än de fasta anställningarna, och att det inte längre ska vara möjligt för företagen att använda sig av gratis arbetskraft, som till exempel under praktiktider efter utbildningar. Ett ambitiöst projekt, men ett som varken facken eller arbetarna uppskattar. Italienarna känner inte att detta hjälper Italien att komma ur krisen, de har tappat tålamodet och vill ha snabba resultat.

– Regeringen borde satsa allt på att få i gång ekonomin och ska­pa nya jobb i stället för att göra onödiga reformer av arbetsmarknaden. Titta bara på mitt anställningskontrakt, det finns redan enorma möjligheter för företagen att skriva kontrakt som passar dem. Det känns som om regeringen inte vill hitta sätt för att öka antalet jobbmöjligheter, säger Riccardo Abati.

Ett annat stort problem är att svartjobben är oerhört utbredda i Italien. Regeringen har deklarerat krig mot detta fenomen för att få in mer skattepengar, och har även satt fart på kronofogden för att den ska driva in mer pengar. Resultatet har hittills blivit att skatteinkomsterna ökat för staten, men samtidigt är de anställda på kronofogdemyndigheterna utsatta för ständiga hot och bombdåd.

– När kriget bryter ut mellan vanliga arbetare, då är situationen verkligen allvarlig. Jag känner att den är explosiv här i Italien. Så länge folk har pengar att köpa mat för går den att kontrollera, när de fattiga blir fler kommer ilskan att explodera, tror Riccardo Abati.

Han är som de flesta italienare rejält pessimistisk när det gäller Italiens framtid, och ser ingen ljusning. När det gäller honom själv och hans familj är det annorlunda.

– Vi är lyckligt lottade och kommer att klara oss bra. I värsta fall får vi sälja huset vid havet, men de som inte har den möjligheten har svåra tider framför sig, säger han fundersamt.

Kristina Wallin