Berlin blev hemma trots kantigheten

Elina Johansson har flyttat till Berlin för att projektleda förädlingar av ­fastigheter. Maria Mogren jobbar som översättare och gör dokumentärfilmer om den nya stad som växer fram.
Båda lämnade Sverige för kärleken.

Elina: »De andra verkar kunna hantera företagskulturen, så det borde väl jag också kunna«

Vad sägs om Berlin?

Elina Johanssons pojkvän Felix ställde frågan i ett försök att planera en gemensam framtid. Själv är han från en mindre, tysk stad, men de träffades när han skrev sin c-uppsats i Sverige.

När NCC sedan sökte projektledare till kontoret sju mil utanför den tyska huvudstaden blev saken snart klar.

Och under besöket i kollektiv­huset i stadsdelen Kreuzberg, med en geolog, en fysiker, en lärare, en skådespelare – alla i 30-plusåldern – och ett ledigt rum, kände Elina Johansson: Här vill jag bo.

Hon hade drömt om kollektiv, men i Stockholm var det svårare. I Berlin bodde var och varannan så, upptäckte hon.

Kompisarna från Sverige blev konfunderade, skulle hon inte bo med pojkvännen? Men han hade sitt eget kollektiv i centrum, Mitte.

– Jag tänkte att om jag ska stanna här så måste jag lägga upp en plan, säger hon.

Och en del av den planen var att det skulle bli lättare att komma in i samhället och skaffa kompisar om hon bodde med andra, säger hon i kollektivköket, framför specerierna där alla har varsin välordnad hylla. Geologen slinker ut genom dörren bredvid soffan, hejar och försvinner ut genom hallen.

Där ute i den långsmala hallen övar Felix på att cykla enhjuling. Han pratar tyska och Elina svarar på svenska – ”vi pratar så”.

– Jag har klarat hit, visar Elina senare och måttar några meter från entrén fram till ingången till köket.

Träna enhjuling hade hon nog inte gjort i Sverige. Här är det ingen som höjer på ögonbrynen. På helgen händer det att hon spänner upp en lina mellan två träd i en park för att öva att gå där. Eller flyger drake med geologen. Allt är enklare, tycker hon, och billigare. Ska man spela boule tar man med sig kloten och ett par öl och spelar i en park.

– Det är fantastiskt hur man bara kan vara ute och hänga. Kulturutbudet, det är nästan för mycket!

Ett tag bodde ett par med barn i två av rummen. Men de flyttade. Elina tror att hon och Felix kanske också gör det så småningom.

Sedan hon flyttade hit och började jobba för nio månader sedan har det varit tufft ibland, som ung (33 år – men många tar henne för 25), kvinna och utan att kunna tala perfekt tyska.

– Gör du praktik? frågar många.

Nej, hon har lett projekt, där hon sökt upp bra fastigheter som har potential att förädlas och så tar hon reda på vad som bäst kan byggas där. (En sak som skiljer är att platsen också måste undersökas för bomber sedan andra världskriget.)

Företagskulturen är en annan, mer hierarkisk, allt ska gå genom chefen. Det är inte, som det var på hennes motsvarande jobb i Sverige, självklart att hon sköter sitt jobb och sina tider. Det kan bli pikar och blickar mot klockan, trots att hon har många möten utanför arbetsplatsen, som hon själv måste ansvara för.

Men hon tänker att det gäller att ha tålamod, att lära sig att förstå företagskulturen för att kunna hantera den.

– De andra verkar kunna hantera den, så då borde väl jag också kunna det, säger hon.

Förväntningarna på kvinnor är annorlunda. Hennes pojkvän är 25 år och studerar fortfarande.

– Bra, säger hennes tyska vänner, då har du gjort din karriär när han är klar för yrkeslivet, då är du redo att satsa på familjelivet?

Nja. Så hade hon inte riktigt tänkt sig. Hemmafrujobb vore rena skräcken.

Hon tjänar mindre än i Sverige, men det är ändå bra för att vara Berlin, där löneläget är lägre än i städer i gamla Västtyskland.

För ett tag sedan började hon ”krisa”, skulle hon bli kvar här resten av livet? Nu tänker hon att hon ska stanna här ett tag. Sedan får de se, kanske blir det ett annat land, hon kan tänka sig Kanada.

– Just nu är det här perfekt, säger hon och bjuder på körsbärskuchen, det ska vara kuchen här, säger hon, en mjuk kaka med fyllning.

På vinst eller förlust, för vilket jobb som helst, hade hon inte åkt.

– Det hade tagit för mycket av mitt … säger hon och klappar på hjärtat.

Maria: »Man kan bli mätt på svenska hipsters med tygkassar«

Det här huset stod tidigare i ett annat land, står det på en av fasaderna på Brun­nenstrasse. Östtyskland var landet.

Gatan är svenska filmaren och översättaren Maria Mogrens sedan 11 år. I Berlin har hon bott i 16 år.

Mitt emot står ett tomt, tidigare ockuperat, hus (ägandefrågan är fortfarande olöst för många fastigheter efter murens fall 1989). Maria sprang ner med kameran när hon hörde om de hundratals poliserna som storma­de, men har inte gjort något av filmsekvenserna ännu.

Färdig är dock filmen ”Berlin. Brunnenstrasse”, som hon gjorde under en tillfällig tillbakaflytt till Sverige och Biskops-Arnö folkhögskola.

Där gatan korsar Bernauerstrasse minner nu en lång rad röda stolpar om den tid då det just där tog stopp: en inre och en yttre mur, med ”dödens zon” emellan, delade brutalt av livet på gatan.

Maria Mogren har en lägenhet med fantastisk balkong och utsikt mot tv-tornet på Alexanderplatz. Hon och pojkvännen Jens skulle inte ha haft råd att flytta hit nu, hyrorna stiger för varje ny hyresgäst.

I gatukorsningen nedanför är hörnet obebyggt, väggarna råa med en del graffiti.

– Men det byggs väl nåt snart. Om det finns projektpengar att tjäna på att bygga där, säger hon, när vi tar en promenad längs hennes gata.

Nere vid Rosenthaler platz har det växt upp hotell i varje gathörn. Där, pekar hon, är ett ­”apple- kafé” med minst lika många laptops som kaffe­drickare, där en standardiserad bageri­kedja, där ett fik som verkar avslappnat (men är öppet 24 timmar om dygnet) och enligt skyltar välkomnar ”hippies”. Maria går dit ibland, men med blandade känslor:

– Förut var det en bokhandel, men den fick lägga ner, liksom en rad småbutiker på gatan. Nu byggs det nytt och dyrt.

Mannen som bodde där, pekar hon en bit upp på gatan, är med i hennes dokumentärfilm om gatan. Han var arbetslös elektriker sedan murens fall, svår att vräka eftersom han hade ett kontrakt från DDR-tiden. Efter sex års kamp fick hyresvärden rätt att kasta ut honom. Men renoveringen dröjer och byggnaden står tom, också bottenvåningen där gatans äldsta butik – sålde bara vaxdukar – låg.

– Det är nästan så att man vill flytta någon annanstans. Men jag är hemma här. Och det trendiga … Det är inte så trendigt i det vardagliga livet.

De första fem åren bodde hon med sin dåvarande pojkvän, som kom från Östberlin. Han var 16 år när muren föll, och hon fick gåshud varje gång han berättade om första gången han fick passera den.

– Han och många vänner hade intressanta historier om uppväxten i DDR och det delade Berlin. Hans morfar hade som den generationens tyskar varit med i andra världskriget och under byggandet av Berlinmuren.

Historiens vingslag blev vardag, och historia ett intresse för första gången.

Ett tag jobbade hon som guide på ett Berlinmuseum på Kurfürstendamm, gamla Västberlins paradgata.

Men hon rörde sig också mycket ute, på technoklubbar, bakgårdsbarer, konserter – det var roligt att vara ung i Berlin på 90-talet, säger hon.

Och varvat med det: söndagsmiddagar med rullader och hela ägg, vardagsliv i en östtysk släkt. Hon sög i sig traditioner och skillnader.

Hennes tyska är så gott som perfekt. Ibland undrar någon hur det är i Holland.

– Jag ses inte som en utlänning, och det märks inte på mig.

När hon först flyttade hit, efter gymnasiet 1996, var det tuffare. Hon minns hur hon satt på kaféer, drack milchkaffee och skrev långa brev i ensamhet.

– Breven hade sin charm, men det hade inte varit dumt med lite Skype och mejl. Jag var periodvis rätt deppig i början.

Hon hade varit på Roskildefestivalen och träffat Stephan på Bob Dylan-konserten året innan. I skolan hade hon läst spanska. Till Berlin åkte hon på vinst och förlust. Men dit skulle hon.

– Jag var ointresserad av andra svenskar. Och jättenyfiken på Berlin och det tyska samhället.

Efter ett halvår kunde hon hyfsad tyska, efter ett år gick det riktigt bra.

2012, när svenskar dreglar över Berlinliv, och när turismen eskalerar, klarar man sig med engelska, men då var tyska nödvändigt för att ens beställa i bageriet. Berlinarna har en ”kantig hjärtlighet”, som ibland skrämde henne. Som när biträdet ilsket sa: Här har vi inga ”brötchen”, bara ”schrippen”, som man säger i Berlin. De väl kunde ha nöjt sig med att hon kunde det rikstyska ordet för fralla, tyckte hon.

Men hon stod på sig och lyckades kämpa sig till en magisterexamen i kulturvetenskap och konsthistoria. Om universitetet i Sverige till stor del är en ledsagad resa från breda till specifika kunskaper, handlar det i Tyskland snarare om djupdykningar och valfria kurser. Och för svenska Marias del att övertyga en och annan ”inte alltför hjälpsam” tysk administrator om att få läsa det hon ville.

Gentrifieringsprocessen – att rika flyttar in och andra inte har råd att bo kvar – i Berlin i stort och i hennes egna kvarter gör henne ibland sorgsen.

– Man kan bli mätt på att folk kommer hit och bor ett år och ­lever loppan. Att svenska hipsters går där med sina tygkassar, säger hon och ler, men tillägger att alla har rätt att hitta sitt Berlin.

Men den är inte bara av ondo: Det är schyst om det kommer in mer pengar så att levnadsstandarden höjs. Och blandningen av nationaliteter är enbart positiv:

– En mix är bra, men viktigt är att de som bor här ska kunna bo kvar.

På kontoret, där Maria Mogren jobbar med översättning av tekniska manualer, arbetar 50 personer och hon hör italienska, ryska, spanska, hebreiska … Som frilans jobbar hon ibland mer, ibland mindre. Jobbet ger perspektiv, men drömmen vore ändå att filma på heltid.

Nästa film ska handla om sorg. Hennes bror dog för tre år sedan, och tillsammans med pojkvännen Jens, som är journalist på Deutsche Welle TV, arbetar hon med ett dokumentärfilmsprojekt på temat.

Hon har sökt stipendium, men måste bestämma om det ska bli ett tyskt, tyskt-svenskt, eller svenskt projekt.

Broderns död har gjort det än mer naturligt för henne att resa mellan de två länderna. Hemma i Sverige är hon två tre gånger om året. Det har varit viktigt, inte minst för att hålla kontakten med familjen och syskonbarnen. För dem är hon en faster som alltid bott i Berlin.

– När jag är i Berlin är jag svensk. I Sverige är jag berlinare. Mitt vardagsspråk är tyska. Jag slänger nästan in tyska ord när jag pratar med dig. Men jag kommer alltid att vara svensk. Här blir jag den svenska i umgängeskretsen. I Sverige är det lite tråkigt, där blir jag plötsligt som alla andra.

I många år funderade hon på om hon skulle flytta tillbaka någon gång. Nu har hon slutat fundera.

– Jag reser ofta hem och flygen går snabbt. Jag trivs väldigt bra. Men jag vet inte om det blir så för all framtid.

Tänker du skaffa tyskt pass?

– Nej, aldrig i livet, säger hon.