Hon säger ja! till uppdragen

Britta Lejon blir fackordförande i ST. – Kanske måste vi anpassa oss till rådande förutsättningar och modernisera vårt budskap, säger Britta Lejon om problemen att rekrytera nya ST-medlemmar. Men vi måste framför allt visa att facket gör skillnad.

Att få fler tjänstemän i staten att gå med i facket blir uppdrag nummer ett för ST:s nya ordförande.
– Kanske måste vi modernisera vårt budskap, säger Britta Lejon.

Steget från facket till politiken har historiskt tagits när den fackliga karriären varit på sin middagshöjd. Rune Molin, LO:s vice ordförande, Hans Karlsson, LO:s avtalssekreterare, och SKTF:s Sture Nordh är några exempel på hur tågordningen sett ut.

Britta Lejon bröt mönstret när hon 1998 blev demokratiminister hos Göran Persson. Det är först nu, 14 år senare, som hon kliver upp på den översta pinnen inom ST. Hon väljs med stor sannolikhet till ordförande under kongressen de sista dagarna i maj.

– Jag är stolt över nomineringen och vill gärna bli ST:s nästa ordförande, säger hon när vi träffas veckorna före kongressen och valet.

Just lusten att axla ansvar, vilja ta på sig uppdrag är ett utmärkande drag jämfört med många av kollegorna i fackbranschen. Oftast döljer de sin ambition och sin vilja att acceptera högre befattningar. Det anses helt enkelt inte fint att vilja göra karriär.

I Britta Lejons fall finns inget av sådan blygsel eller tveksamhet. Hon förefaller uppriktigt glad och sugen på att bli ordförande för sitt älskade ST.

ST och Britta Lejon fann varand­ra för 25 år sedan. Transportstyrelsen var inkörsporten till jobb inom staten för den då unga och nybakade kulturvetaren.

Och snabbt stod det skyddsombud på hennes visitkort.

Det kan ibland vara så att någon utses till det utan att brinna för arbetsmiljöfrågor eller ansvaret. Men i Brittas fall var svaret Yes! redan när hon fick frågan.

Hon skrattar åt beskrivningen, men den är särskiljande och därför viktig för att förstå vad som får ST:s nya ordförande att ticka i gång. Aptiten på uppdrag och fackligt arbete är en oerhört viktig drivkraft för att lyckas.

Men det innebär, som allt annat folkrörelsearbete, många extratimmar per vecka, inte minst när uppdragen kombineras med ett ordinarie heltidsarbete.

– Det höll till en bit in på 1990-talet. Jag arbetade då på kommunikationsdepartementet och var på väg att bli avdelningsordförande för alla ST-medlemmar i regeringskansliet, säger hon. Då krävde det fackliga arbetet full tid.

Men rollen som ordförande för ST i Rosenbad ersattes några år senare av jobbet som demokratiminister i Göran Perssons ministär. Att det blev en mandatperiod och inte fler kanske grämer henne, men hon glider förbi problematiken.

Till skillnad från många av sina fackliga kollegor har Britta Lejon också upplevt arbetslöshet, och då inte bara några veckor. Ett drygt år utan jobb finns i hennes cv (även om hon som avgången riksdagsledamot kunde leva på inkomstbidrag).

– Det var en tuff tid efter valförlusten 2006 och jag hade svårt att hitta jobb. Jag hade några förfrågningar, men de rann ut i sanden.

Först när folkhögskolorna hörde av sig och ville utnyttja hennes internationella engagemang och kunskaper tog arbets- och yrkeslivet fart igen.

– Att ST också ville ha mina tjänster var jätteroligt. Jag hade ju varit medlem hela tiden och var ivrig att på nytt vara med i det fackliga arbetet, berättar hon.

Och när hon tog klivet in som vice ordförande med inriktning på det internationella arbetet låg det helt i linje med jobbet. Frågor om vuxnas lärande på den europeiska agendan var en fråga som Britta Lejon gärna tog sig an.

– Det finns enligt EU-kommissionen mellan 75 och 80 miljoner vuxna i EU som är lågutbildade, som behöver uppgradering av sina kunskaper för att vara med i morgondagens arbetsliv, säger hon.

Just det internationella engagemanget, tron på att samarbete över gränser samt vikten av att stötta varandra för att undvika att spelas ut mot varandra är en av Britta Lejons ledstjärnor i det fackliga arbetet.

– Vi behöver varandra över gränserna, säger hon. Att begränsa fackligt arbete till det egna landet är inte längre möjligt. Vi måste hitta allianser både inom och mellan länder.