Foto: Maja Suslin

Det går att skratta åt eländet. Özz Nujen lurar Marie Berggren att inta värsta fjortis-posen inför fotografen. Och publiken får något att skratta åt mellan eländesbeskrivningarna.

 

När Marie Berggren började i mentalvården kom hon till en arbetsplats med tolv anställda och sex schizofrena män. Från och med fredag är bemanningen sex anställda på åtta brukare.

I måndags kväll gick hon upp i talarstolen på Sergels torg i Stockholm och berättade om sin vardag.

Kommunals avdelning i Stockholm manifesterade mot privatiseringar och nedskärningar i välfärden, dagen efter att LO-kongressen sa nej till vinstintressen i vård, skola och omsorg. Avdelningens ordförande Margareta Bohman kom direkt till Sergels torg från kongressen.

– Kongressbeslutet känns väldigt skönt. Det är också bra att Kålle sa ifrån i sitt tal, tycker hon.

Hon syftar på LO:s nya ordförande Karl-Petter Thorwaldsson klara besked till kongressen: ”Riskkapitalisterna i vården ska bort”.

Det här var Kommunals första protestaktion på gator och torg. Stockholmsavdelningens, är det säkrast att tillägga. Förbundet Kommunal är inte lika kritiskt till privatiseringar. Det återstår att se om det kommer en kursändring på kongressen nästa år.

Kommunerna i Stockholms län har Sveriges mest privatiserade välfärd. I praktiken har kommunens anställda inget val om de råkar jobba på en verksamhet som ska bli privat. Det går inte längre byta jobb i kommunen för dem som inte vill följa med. Det finns knappt några kommunala jobb kvar.

Marie Berggrens arbetsplats har nyss blivit privat. Hon har svårt att förstå att inte ens psykiatrisk vård får vara kvar i kommunen.

– De talar om valfrihet, men våra brukare kan inte välja. De allra flesta har inga anhöriga som bryr sig och kan hjälpa dem att fatta beslut.

Torgmötet var upptakten för en offensiv. Kommunals Stockholmsavdelning ska synas och höras mer på arbetsplatser och ute bland folk. Det har representantskapet beslutat.

Det kanske är på tiden. Kvällens konferencier, Özz Nujen, undrade om Kommunal inte borde ha varit ute och protesterat redan för tio år sedan. Och Margareta Bohman var självkritisk och tog ett religiöst bildspråk till hjälp.

– Det är så dags att be till Herren när Fan står i farstun.