Välfärden är i gungning. LO ska nu utreda såväl pensionssystemet som sjukförsäkringen och tandvårdsförsäkringen för att se vad som har hänt, och vad som kan göras.

Den generella välfärden, som ska trygga människors standard när de blir gamla och sjuka, och som i praktiken jämnar ut sociala skillnader, är en grundbult i den nordiska modellen.

Men tillämpas den längre i Sverige? Efter de senaste årens politik ifrågasätter LO det. Vi håller i stället på att glida över i en grundtrygghetsmodell, där var och en måste ta ett stort ansvar för sin pension och sin sjukförsäkring på egen hand. Ett tecken på det är att Sverige, enligt OECD, är ett av de länder där ojämlikheten har ökat snabbast under 2000-talet.

Den här beskrivningen, som LO:s styrelse gör, mötte inga invändningar när ombuden på LO-kongressen debatterade välfärden. Kanske därför att LO:s styrelse, som brukar åka på stryk när engagerade kongressombud vill driva en radikalare linje, den här gången uttrycker sig så ödesmättat om vart Sverige är på väg. I fråga om sjukförsäkringen talar LO-styrelsen rentav om ett haveri, och kräver att en haverikommission ska tillsättas.

Kongressens beslut blev alltså att tillsätta en välfärdspolitisk utredning, som ska analysera konsekvenserna av de senaste årens politik och presentera ett handlingsprogram. Visserligen ses socialförsäkringarna just nu över av en parlamentarisk utredning, där LO har insyn och möjligheter att påverka. Men det räcker inte, LO måste också ta egna initiativ.

Vad gäller ersättningen vid sjukdom prioriterar LO höjt inkomsttak framför en höjning av ersättningsnivån från 80 till 90 procent (en motion om 90-procentig ersättning avslogs). Sedan 1990-talet har den andel av löntagarna som har inkomster ovanför taket i den allmänna sjukförsäkringen, och alltså inte får ersättning för den överskjutande delen, vuxit snabbt. Delvis beror det på att taket i sjukförsäkringen är kopplat till prisutvecklingen, inte inkomstutvecklingen, något LO vill ändra på.

När Sverige fick ett nytt pensionssystem i mitten av 1990-talet ställde sig LO bakom reformen. Men sedan dess har förutsättningarna förändrats. Den genomsnittliga livslängden har ökat med två år, två börschkrascher har tärt på AP-fonden, och premiepensionerna har givit oväntat låg avkastning. Det gör att pensionerna blir lägre än LO trodde – vilket är särskilt illa för LO-medlemmar, som har små möjligheter att höja pensionen genom att arbeta högre upp i åldrarna . Den här problematiken ska LO borra djupare i, för att se vilka åtgärder som är viktigast vid en justering av pensionssystemet.

Traditionsenligt väckte tandvården den livligaste debatten när kongressen diskuterade välfärdsfrågor. Vid varje LO-kongress sedan åtminstone år 2000 har LO:s styrelse fått ge sig när en majoritet av ombuden krävt att kostnaderna för tandvård ska ingå i samma högkostnadsskydd som gäller för sjukvård.

– Jag är ett levande exempel på dålig tandhälsa, sa Catarina Palmblad, kongressombud från IF Metall, som berättade om följderna av en sjukdom för tio år sedan.

– Min chef vill att jag ska provsmaka allt vi serverar, sa Ulrika Karlsson, kongressombud från HRF som arbetar på kafé. Det leder till ofrivilligt tandslitage. Med våra låga löner är det svårt att gå till tandläkaren. När jag tappar mina tänder hade det varit roligt att få löständer.

Kongressen ansåg, i strid med LO-styrelsen, att ”tänder ska räknas som vilken kroppsdel som helst”, och att ”tandvården ska integreras i sjukvården”. Detta i linje med en motion från Kommunal. Men flera snarlika motioner om tandvårdsstödet samlade inte en majoritet av ombuden, och den oro för orimliga kostnadsökningar som LO:s styrelse vädrar tycktes göra intryck.