LO-kongressens debatt om bemanningsföretagen andas frustration. Det är mycket begripligt.

Bara dagarna före kongressen har förhandlingarna om ett nytt bemanningsavtal kört fast. Frågan om de anställdas garantilöner har inte kunnat lösas, och LO anser att arbetsgivare medvetet pressar ned snittlöner genom att hålla inne med uppdrag.

Det här ger naturligtvis extra bränsle åt de motioner på kongressen som vill se en tydligare linje på bemanningsområdet.

Och det är svårt att inte hålla med i synen på att arbetsgivaren knappast verkar förhandlingsvillig.

För egentligen är frågan smått absurd.

Bemanningsföretagen finns för att företag tillfälligt behöver komplettera sin arbetskraft.

Att hyra ut personal som en permanent lösning kan aldrig vara bemanningsföretags uppgift.

Det är också LO:s och kongressmotionernas självklara grundsyn.

Men i stället sneglar arbetsgivaren alltmer på EU-lagstiftning för att ytterligare flytta fram sina positioner, som tvärtom innebär att den reglering som ändå finns ska luckras upp.

Uthyrning ska kunna ske utan några begränsningar alls i bemanningsavtalet, är arbetsgivarens stora önskemål.

Därmed är branschavtal inom respektive förbund troligen en enklare väg att gå än att försöka få en samsyn kring frågan i Bemanningsavtalet.

Men det kräver att branschavtal, svenska kollektivavtal och svenska löner ska gälla för alla som arbetar i Sverige. Vi kan aldrig acceptera att det skapas ett B-lag på arbetsmarknaden med underbetalda arbetare som bor och lever under hemska förhållanden, och som är anställda av bemanningsföretag verksamma i andra länder.

LO-kongressens första dag sammanföll med att forskaren Charles Woolfson vid Linköpings universitet presenterade sin genomgång av de thailändska bärplockarnas villkor.

I Sverige sommaren 2010.

Han har jämfört villkoren med FN-organet ILO:s definitioner för tvångsarbete och funnit att förhållandena är att likställa med tvångsarbete, i Sverige i dag, för dessa thailändska arbetare.

Så frustrationen är förståelig på LO-kongressen. Att arbeta för en rimlig reglering av bemanningsföretagens agerande i Sverige samtidigt som tongångarna inom EU andas en än större avreglering känns inte bra.

Men förutom ett större samarbete internationellt mellan facken och ett större engagemang i Europafackliga frågor är det ändå för tidigt att döma ut möjligheterna att samtidigt arbeta för bättre avtal i Sverige.

Det bemanningsavtal som nu gäller styrde upp flera oklarheter.

Lön ska utgå som för fast anställd på de företag där bemanningspersonal är inhyrd och anställda inom bemanningsföretag ska garanteras lön även under perioder då inget arbete kan erbjudas. Detta är reglerat, även om många arbetsgivare försöker kringgå avtalet.

Så även om det finns en stor misstro mot branschen och dess agerande, och även om det ligger ett hot över branschens anställda om tvingande avregleringar från EU, så är det branschavtal och det svenska bemanningsavtalet – åtminstone än så länge – värt att bygga vidare på.