Finanspakten är konstruerad för att rädda finanspacket och fångar miljoner människor i en fattigdomsfälla. Därför mullrar det i Europas kratrar medan vi i Sverige tycks leva i ett mörker av tilltro till politiker som ger bort skattepengar till riskkapitalister, snor de arbetslösas och sjukas försäkringspengar och slösar bort dem på välbeställdas jobbskatteavdrag och knuffar ner folk i ett träsk av utslagning.

I LO-styrelsens skrivelse till de kongressmotioner som ifrågasätter samverkan med det socialdemokratiska partiet finns en förklaring varför det är så tyst i Sverige samtidigt som jag undrar om vi lever i samma land. Vet inte LO:s ledning om att det man kallar …”en framgångssaga som format svensk politik och samhällsutveckling” är en berättelse som tystnade för decennier sedan utan någon happy end? OECD har konstaterat att Sverige inte längre är världens mest jämlika land och det är en utveckling som tog fart och accelererade med socialdemokraterna vid makten.

När styrelsen skriver att ”Att den facklig-politiska samverkan ifrågasätts från borgerligt håll är primärt inte ett problem utan snarare ett gott betyg till dess förmåga att leverera samhällsförändring till gagn för löntagarna.” är det inte en utvärdering av faktiska förhållanden utan ett dogmatiskt påbud.

Men varför inte tänka lika smart som näringslivet, inte när det gäller politik utan kring strategi och taktik? Moderaterna tar säkert emot miljoner från exempelvis privata riskkapitalbolag för att få bedriva rovdrift på människor och skattemedel. Men tror ni att kapitalet skulle fortsätta att betala om moderaterna slutade leverera högerpolitik? Naturligtvis inte, medan LO gjort en religion av att alltid signera checken oavsett om täckning finns.

När Juholt röstades fram var han den ende ledande socialdemoraten på decennier som vågade utmana marknaden och den hittills förda socialdemokratiska högerpolitiken. Han blev förstås utkuppad och en av de mest drivande i partistyrelsen för att få honom avsatt var LO:s ordförande. När Löfvén, som inte är demokratisk vald, snabbt deklarerade att socialdemokraterna nu är för finanspakten och maktlösa inför riskkapitalbolagen vände medievinden och Löfvén framställdes, tvärtemot Juholt, inte som fånen utan som mannen av folket. Två partiledare med två helt olika politiska profiler men ändå förväntades fackföreningsmedlemmar att argumentera för dem båda.

Men LO ska varken stödja personer eller partier utan endast politik och stödet ska vara en utgångspunkt för förhandling inte grunden för en historisk gisslansituation. Facklig politisk samverkan var en gång en succé men är nu ett sänke, för hela Sverige, för när ojämlikheten ökar drabbas alla av den sociala instabilitet som följer i dess spår. När världens potentiellt mäktigaste fackförening väljer ny ordförande måste han därför bli medlemmarnas – inte partistyrelsens LO-ordförande.