Stilkonst ger jaget örnblick

Mycket av den viktigaste litteraturen som skrivs idag bygger på en osäker blandning av fakta och fiktion, av skrivande och liv.  Det finns ett nu, där prosan blir till, och en instabil omvärld, som prosan febrigt försöker komma underfund med.

Man kan säga att stilkonsten fungerar som stabilisator – alternativt att de svåra flygförhållandena lågt över verkligheten och minnena ger upphov till ett nyckfullt skrivsätt: känslomässigt oförutsägbart och med svårt att hålla sig till saken.

Kristian Lundbergs båda prisvinnande böcker (Yarden och Och allt ska vara kärlek) bör till exempel absolut läsas lika mycket med fokus på skrivandet som på den verklighet han frambesvärjer, i dagens hårda samhälle och i det förflutna.

Det är motståndet i språket som övertygar om lägets allvar, lika mycket som sakinnehållet. Ja, förutsättningen för de uppgörelser som äger rum är prosans förmåga att samtidigt urskilja alla de krafter som jävlas med oss människor!

Den här sammanflätningen av liv och skrivande kallas ofta för ”självfiktion” (den franska termen autofiction leder tankarna alltför mycket till bilkörning – även om den liknelsen inte heller är helt åt skogen: författaren vid ratten på en resa genom flera slags varierande mörka nätter samtidigt, växlande mellan hel- och halvljus).

Självfiktion – det handlar då om två saker: dels att prosan är en självalstrande verksamhet som uppstår i ögonblicket, ofta med datumangivelser och dylikt (även om vi alla vet hur mycket författare kan ljuga om detaljer); dels om att litteraturen har som grundförutsättning att jaget är en fiktion, en berättelse som hela tiden bättras på och förändras för att motsvara tillvarons krav.

Prosan uppfinner sig själv – så som varje postmodern medborgare ständigt uppfinner sig själv, t ex genom vad hen väljer att ha på sig, eller tycka.

Om diktaren förr i tiden var en bard som formulerade sanningar åt folket, eller nationen, eller samhällsklassen, så är hen nu en vanlig skröpplig människa som gör litteratur av sin skröpplighet, just därför att prosan förmår formulera kampen mellan motstridiga krav.

I det här resonemanget är det viktigt att man förstår vad prosa är för nånting. Litterär prosa är nämligen en högst speciell och sofistikerad slags användning av språket. Långt bortom det sakliga registrerandet av verkligheten.

Litterär prosa kan jämställas med kärnfysik.

Den befinner sig hela tiden på flera ställen samtidigt, den kan enkelt vända på tiden, och en del av den materia som bygger upp prosan är rent ickeexisterande eller till och med mörk.

En prosa som den i Maria Zennströms Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek? (2010) tar hela tiden i hemlighet avstånd från nånting fruktansvärt, eller flera samverkande fruktansvärdheter, bortom det på ytan öppenhjärtiga tonfallet. Varje mening har ett hemligt centrum.

Det är möjligt därför att prosan, tack vare sin extrema formbarhet, förmår härbärgera också de mest destruktiva och onämnbara känslor, inklusive upplevelsen av otillräcklighet.

Sociologin, nationalekonomin och mycket av filosofin utgår från fullständiga människor med rationell kontroll. Därför att det är så de vetenskaperna jobbar. De avgudar sina aktörer.

Men litteraturen, och i viss mån även filosofin (t ex Emmanuel Lévinas), teologin och psykoanalysen förmår omfatta mänskan i hens brist och ofullkomlighet. Ofta just med prosans känsliga hjälp.

Det finns en nyutkommen bok på svenska om de här frågorna: Jag. En fiktion av Ingrid Elam (Bonniers). Trots att den ger många rika exempel och förtjänstfullt följer en intressant tråd genom världslitteraturen fram till våra dagar är den inte riktigt relevant. Just därför att Elam väljer att förbise prosans roll i den litterära framställningen. Själva skrivandet hamnar ur fokus. Därmed blir de olika litterära valen en fråga om hur författaren vill avbilda sig själv. Och därför blir genomgången mer historisk än samtidsaktuell.

Min invändning mot Elams framställning är kort och gott att den tar det ”jag” som skildras för givet, ser personerna som på förhand existerande, men observerade genom berättarens optik. Det är en ytterst gammalmodig uppfattning. Berättaren är nämligen bara ett av många kolliderande språk som bygger upp prosan.

Ta Maria Zennströms ovannämnda bok som exempel. Den kan läsas som en utlämnande rapport från en mittilivetkris. Men dess bärande element, dess stomme, är prosans föränderlighet, de psykologiska och samhälleliga krafter som drar i snart sagt varje mening åt olika håll.

Förutom Elams finns även en annan svensk bok på samma ämne, som också tar sig an det med liv och lust och skarpsinne: Arne Melbergs Självskrivet. Om självframställning i litteraturen (Atlantis 2008). Den är fast förankrad i en uppfattning av skrivandet som praktik, och den praktikens oberäkneliga samspel med det som skildras, beroende på epok, genre och författarstrategi.

För en sak är säker: det tillhör folkbildningens uppgifter att lära fler att läsa som om litterär prosa (och även poesi) vore nånting mer än bara verklighetsåtergivning. En konstart där verkligheten är ett av elementen, ett av instrumenten, och inte först och främst en grundval.

Det inte bara berikar förståelsen av det nyaste nya, det berikar också läsningen av äldre litteratur – och bearbetningen av samtidens omöjliga och förnedrande uppdrag: att först och främst förverkliga sig själv, på villkor man inte fått vara med om att bestämma.

Och den här frågan – huruvida prosan eller personen kommer först – har förstås även bäring på hur vi framdeles ska fortsätta diskutera klasskildringen. Prosan måste befrias ur det realistiska järngreppet för att fullt ut kunna uppskattas.