ANALYS. Den fackliga kartan över Europa har ritats om i grunden de senaste decennierna. Medlemmarna har blivit färre, styrkan vid förhandlingsbordet har minskat och det politiska i flytandet har försvagats.

Men 2012 är det allt fler fackliga organisationer i Europa som anar en vändning av utvecklingen. Medlemsrasen har bromsats upp och i några länder, i ett antal branscher, ökar medlemsantalet igen.

Och inställningen till fackliga organisationer har förändrats, blivit mer positiv, de senaste åren. Kanske är krisen och krishanteringen i Europa en förklaring till att allt fler ser facket som en positiv kraft som slåss mot alla besparingar som hotar att få ekonomierna att stanna helt och hållet.

När LO:s avgående ordförande Wanja Lundby-Wedin lyfte upp frågan om facklig försvagning, medlemsflykt och rekryteringssvårigheter för den svenska fackföreningsrörelsen – i sitt sista kongresstal – var det med ett visst mått av tillförsikt.

Flera förbund redovisar 2012 positiva siffror. I vissa fall har medlemsrasen stoppats, i andra har rekryteringen vänt siffrorna till försiktiga plus. Men utmaningen kvarstår: De unga måste vinnas för facket.

Trots de omfattande medlemsförlusterna är den svenska fackliga organisationsgraden fortsatt högst i världen tillsammans med Finlands, drygt 71 procent. För att få perspektiv på siffran är det dock viktigt att komma ihåg att den var 85 procent så sent som på 1990-talet. Så de senaste 15 åren har varit en tuff period.

Svårigheterna att rekrytera till facket är emellertid ingen isolerad svensk företeelse, tvärtom. Utvecklingen i omvärlden är nästan genomgående betydligt dystrare. De tyska facken som aldrig varit i närheten av svenska organisationssiffror har sett sina siffror halveras de senaste 20 åren. I dag är bara drygt 18 procent av de anställda på tysk arbetsmarknad med i facket. Det är chockerande låga siffror.

Än tuffare är situationen för facken i det forna Östeuropa. Det gäller inte minst i Baltikum där fackföreningar är näst intill utrotningshotade. I Estland är organisationsgraden i dag nere i 7 procent. Sedan självständigheten 1991 har organisationsgraden sjunkit från över 90 procent, och trenden pekar fortsatt neråt.

Harri Taliga, ordförande för EAKL, estniska LO, tror ändå på en möjlighet till facklig återkomst som en viktig faktor i estniskt samhällsliv. Och överraskande nog är en av de hoppfulla signalerna återkomsten av estniska anställda som arbetat utomlands i något eller några år. Enligt EAKL ökar återvändarnas intresse för att gå med i facket efter att ha sett hur det fungerar i exempelvis Sverige och Finland.