Försämringen av ersättningsnivån i den svenska a-kassan är ”anmärkningsvärd också i ett internationellt perspektiv”.

Det skriver en samling namnkunniga forskare i en rapport till den parlamentariska socialförsäkringsutredningen, där sjukförsäkringen, arbetsskadeförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen i 18 OECD-länder jämförs.

Rapporten är unik genom sin bredd och historiska överblick: Hela 18 rika länder jämförs i detalj under perioden 1930 – 2010. Den är också ovanlig genom att den utgår från ett lättbegripligt mått: hur stor del av lönen efter skatt en genomsnittlig industriarbetare får behålla vid sjukdom, arbetsskada och arbetslöshet.

När den frivilliga men statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen infördes i Sverige på 1930-talet motsvarade den faktiska ersättningsnivån 30 procent av en genomsnittlig industriarbetarlön, vilket var lägre än genomsnittet i OECD-länderna. Försäkringen förbättrades sedan succesivt, så att den i början av 1990-talet gav 85 procent av industriarbetarlönen i ersättning.

Tillbakagången inleddes så smått med 1990-talskrisen – men nedmonteringen mellan 2005 och 2010 har varit dramatisk, med en nedgång i genomsnittlig ersättningsnivå med hela 13 procentenheter. 2005 hade Sverige fortfarande den näst högsta ersättningsnivån vid arbetslöshet av OECD-länderna (bara Schweiz hade högre). Fem år senare hade Sverige sjunkit till den nedre halvan när länderna rangordnas.

Det historiska mönstret är det samma, fast mindre drastiskt, i fråga om ersättningsnivåerna i den svenska sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen. Ersättningen från sjukförsäkringen placerar numera Sverige i mitten av fältet (Norge ligger högst med 100 procents ersättning vid sjukdom), och Sverige återfinns i den nedre delen av rangordningen när länderna sorteras efter den faktiska ersättningsnivån i arbetsskadeförsäkringen. Endast Danmark, Irland, Nederländerna och Storbritannien har lägre nivåer.

Till en del förklaras utvecklingen av att ersättningsnivåerna har sänkts formellt, men viktigare är att taken (de högsta ersättningsnivåerna) i Sverige har släpat efter löneutvecklingen mer än i exempelvis Norge och Finland (Finland har över huvud taget inga tak i sina socialförsäkringar).

Också när forskarna ser till hur lång tid man kan få ersättning har förändringarna i Sverige varit dramatiska i ett internationellt perspektiv. Det gäller särskilt sjukförsäkringen. På 1960-talet slopades tidsbegränsningen i försäkringen helt, och sjukskrivna svenskar fick ersättning längre än människor i OECD-länderna i genomsnitt. Med ettårsgränsen för sjukskrivning, som infördes 2008, ligger den svenska sjukförsäkringen plötsligt under OECD-snittet i fråga om hur länge ersättningen varar.

Villkoren för att alls få ersättning har skärpts markant i Sverige inom alla tre försäkringarna. Här ger rapporten inga heltäckande jämförelser med andra länder, även om den pekar på att antalet karensdagar i arbetslöshetsförsäkringen har ökat, så att Sverige nu har fler karensdagar än genomsnittet bland OECD-länderna. Det är svårt att se några effektivitetsvinster med det, enligt forskarna, som påpekar att generös ersättning under början av arbetslöshetsperioden hjälper de arbetslösa att söka efter arbete som stämmer med deras kunskaper.

Rapporten beskriver olika modeller för hur socialförsäkringarna kan utformas, och vilka argument som brukar styra valet. En enkel slutsats är att om ersättningarna i de svenska socialförsäkringarna inte höjs, så slutar de att trygga människors ekonomiska standard, och Sverige närmar sig den grundtrygghetsmodell som brukar förknippas med Storbritannien.