Analys. En av kungstankarna när en ny LO-ledning formas är den könsmässiga balansen. Kepsarnas tid är definitivt förbi. Kvinnorna har kommit för att stanna i ledningen.

Det var därför överraskande att en enig valberedning valde att nominera två män till de tyngsta posterna i morgondagens LO. Samtidigt avstod valberedningen från att nominera till den eller de resterande posterna. Att de uteblivna nomineringarna döljer en svårighet är uppenbart.

I dagsläget består LO-ledningen av tre personer och den tredje ledningslänken är avtalssekreteraren, i dag en post som innehas av Per Bardh. Någon kvinna är inte nominerad till den posten.

Men minst en kvinna i ledningen är en absolut nödvändighet. Allt annat är underkänt för en organisation som år ut och år in talar om vikten av jämställdhet, lönepolitik med kvinnliga förtecken och så vidare.

En utökad LO-ledning, (från tre till fyra personer) som föreslagits av Kommunal i en motion till kongressen, är därför den logiska lösningen, på det problemet.

Någon svårighet att hitta lämpliga kvinnor till ledningen finns inte. Nominering finns från flera håll och än fler kan det bli innan det är dags för val under kongressen.

Det är viktigt att hålla i minnet att nomineringstiden på intet sätt har gått ut bara för att kongressöppningen rycker närmare. Nominering under kongressen kan därför inte uteslutas.

I den mest omstridda delen, ordförandeposten, så har slutligen förbunden kommit till någon typ av borgfred. Det betyder att LO också i fortsättningen representeras och leds av personer med erfarenheter och anknytning till samtliga viktiga och stora sektorer i samhället.

Ett LO, som Arbetet tidigare påpekat, utan representation för industrin hade varit ett kraftigt vingklippt och försvagat LO. Legitimiteten för LO i förhållande till Svenskt Näringsliv hade blivit mycket svag så snart frågorna handlat om den privata industrin.

Att de sista dygnens intensiva överläggningar mellan olika förbund och förbundskonstellationer ändrade och dyrkade upp låsningarna i ordförandestriden förklaras av ett ökat ansvarstagande för en framtida stark federation.

Oenighet i andra frågor (det saknas inte stridsfrågor) måste lösas i direkta diskussioner eller förhandlingar. De lämpar sig särskilt illa för att utkämpas på en arena där det handlar om att välja en ny LO-ordförande. Till sist segrade den insikten.