Det finns oändligt med myter om henne. Den våldtagna. Min kompis Josephine berättar sin historia. Hon har, precis som många av oss andra, haft sex mot sin vilja. Blivit våldtagen. Hon säger att det är svårt att prata om det. Inte för att det gör ont. Inte för att hon längre skäms. Hon har kommit över själva händelsen. Den är numer en del av hennes historia.

Ändå är det jobbigt att berätta, för att omgivningen reagerar så starkt. För att hon alltför många gånger ­därefter reducerats till den våldtagna. Som om allt hon är och allt hon tycker plötsligt går att förklara med övergreppet som skedde för länge sedan.

Jag tror vi måste prata mer om våldtäkt. Vi måste prata om vad en våldtäkt gör med oss tjejer. Vi behöver berätta om skuld, ångest och klumpen i magen. Om förnedringen. Om önskan att man hade sagt ifrån ordentligt. Skrikit högre. Gjort mer motstånd. Många av oss önskar att vi hade gjort något alls. Inte bara legat stilla och låtit det ske. Vi måste berätta om överfallsvåldtäkter, om när ens partner tvingar till sig sex, om hur killkom­pisen plötsligt blir som förbytt och drar upp klänningen och ner trosorna. Om hur svårt det är att säga nej till någon man egentligen älskar. Hur svårt det är att säga nej när man är rädd. Hur svårt det är att inte lägga skulden på sig själv i efterhand. Hur svårt det kan vara att erkänna att man blivit våldtagen. 
Jag beundrar varenda tjej som vågat vittna om hur det känns när någon tar ens kropp ifrån en.

Men vi behöver också berätta om att man faktiskt kan ta tillbaka den. Att man kan läka. Hitta sätt att ­omplacera skuld. Att klumpen i ­magen minskar. Att vi lyckas gå vidare. Låta våldtäkten bli en del av vårt bagage. Något man hade velat slippa bära på, men som ändå får plats i ryggsäcken.

Jag önskar inte att någon ska behöva bli våldtagen. Den här världen är sjuk. Och mäns våld mot kvinnors kroppar är aldrig någonsin ok. Men vi gör varandra en jävla otjänst genom att reducera våldtagna till enbart offer. Man är offer för ett ­övergrepp. Men inte ett offer för hela livet.

Jag har mött tjejer där våldtäkten blivit en viktig vändpunkt. Det pratar vi sällan om. Det är knappt att de själva vågar berätta det. Det är fortfarande förbjudet att säga att det kom något bra ur den händelsen. Till mig säger hon ”Klart jag inte ville att han skulle våldta mig. Men, om det inte hade skett, hade jag aldrig varit där jag är i dag. Det har varit en jobbig resa, men jag har vunnit så mycket på vägen.”

Jag undrar varför vi är rädda att prata om våldtäkt som något man överlever och kan leva med. För många gånger gör vi ju det. Inte alla. Men det finns en massa tjejer som någon gång har blivit våldtagna i det här landet. I den här världen. Kanske du själv. Kanske inte du. Men definitivt någon i din arbetsgrupp, i ditt trapphus, i din unges fotbollslag. De är våldtagna. Men också oändligt mycket annat.

Min vän Josephine säger: ”Om och om igen känner jag behovet av att förklara att inte allting jag tänker, säger, tycker och gör beror på att jag blivit våldtagen en gång i tiden. Det beror på att jag är människa”