Splittringen inom LO – som just nu manifesteras i den uppslitande striden om vem som ska leda federationen – har minst 30-åriga anor. Från 1983 och framåt finns en underliggande spänning mellan förbunden.

Industrins fackförbund i allmänhet, och IF Metall i synnerhet, har allt sedan dess kritiserats och anklagats för att underminera LO:s ställning. Anklagelserna handlar om att industrifacken söker sig bort från samarbetet med broder- eller systerorganisationerna.

De utpekade har alltid försvarat sig och försökt balansera mellan två världar – å ena sidan ett ut­ökat avtalssamarbete inom industrin som inbegriper både tjänstemän och akademiker och å andra sidan att vara en del av LO-samordningen.

Det var för 30 år sedan som Metall bröt LO-samordningen, som då hade varit en realitet sedan mitten av 1950-talet, och gjorde upp med sin största motpart Verkstadsföreningen, dagens Teknikföretagen.

Agerandet skapade våldsamma motsättningar mellan förbunden inom LO. Och sedan dess har ett förtroendefullt förhållande aldrig riktigt återskapats mellan dem.

Det har funnits och finns en misstro som inte vill försvinna. Och koncentratet av den kritik som riktats mot IF Metall och de andra industrifacken i LO har handlat om hur stor risken är för att de ska överge och försvaga det gemensamma och satsa på det egna.

Sett i backspegeln kan inte en sida lastas för alla misslyckanden att återskapa en slagkraftig och stark landsorganisation. Båda sidor har starkt bidragit till att motsättningarna lever vidare.

LO-ledningarna har genom åren inte heller förmått reda ut de grundläggande problemen. Under ytan har därför misstron grott – och det är resultatet av detta som nu förlamar eller åtminstone allvarligt försvårar valberedningens arbete inför LO-kongressen.

Försöken att via valberedningen enas om vem eller vilka som ska leda federationen har misslyckats så här långt. Och nu börjar tiden rinna ut för att hinna skicka ut den vita röken från valberedningens sammanträdesrum.

Utvecklingen ser därför ut att sluta i öppen strid och sluten omröstning under kongressen. Om valrysaren slutar med en ny LO-ledning som helt saknar industriell kompetens eller erfarenhet kan det fördjupa den spricka som redan finns.

En LO-ledning utan industrianknytning har aldrig förekommit tidigare och det skulle definitivt inte medverka till att knyta industrins fackförbund närmare LO och samarbetet inom federationen. Risken är i stället den motsatta: Misstron kan tillta och industrin fördjupa sitt samarbete inom sin egen sektor med både LO-kollegor och tjänstemän.

Just det agerande som IF Metall och andra LO-industriförbund tidigare anklagats för kan därför bli en effekt av att deras erfarenheter och kandidater ratas när en ny ledning ska väljas.

Det kan innebära att industrifacken väljer bort LO i högre utsträckning. Ingen tror att de formellt lämnar in en avskedsansökan. Men samarbetet inför exempelvis framtida avtalsrörelser kan mycket väl komma att handla om ett försvagat ”rest-LO”.

Industrins fackförbund kanske hittar sina vänner och sin samordning på annat håll. Det är mycket svårt att beskriva en sådan utveckling som en framgång för någon.