Överväldigande verklighet i Avallones ”Stål”

Sommaren efter första året i gymnasiet reste jag med vänner i södra Spanien. Vi hade just besökt Gibraltar, hälsat på aporna, ätit pizzabitar till turistpriser och ägnat resten av tiden åt fönstershopping, eftersom semesterslantarna skulle räcka ett bra tag till. För att komma tillbaka till turistbyn mellan Marbella och Estepona, tog vi bussen från La Línea – staden som gränsar till Gibraltar. På busstationen hängde ett gäng tonårstjejer i för små kläder. De skrek till oss på spanska, kastade godis på oss och spottade slutligen på bussfönstret när vi gav oss av.

Utanför fönstret flimrade hyreshus med slitna fasader förbi, gårdarna var skräpiga och de lösdrivande barnen lika många som hundarna. Inne i bussen gjorde några av mina vänner sig lustiga över de här gapiga tjejernas usla framtidsutsikter. Jag kände bara en stor och överväldigande sorg, som man gör när orättvisan i människors olika villkor och förutsättningar plötsligt slår ner i en.

Det är samma förtvivlan som kommer tillbaka när jag läser italienska Silvia Avallones omåttligt framgångsrika debutroman Stål. Jag är nu nästan dubbelt så gammal som jag var då, och vet mycket väl att vid sidan av idyllen och de paradisiska turistmålen, finns alltid en annan verklighet. Ändå är det omskakande att läsa om Avallones Toscana, om kuststaden Piombino där livet och samhället kretsar kring stålverket Lucchini. Rakt ut i havet ligger Elba, som en hägring och ouppnåelig dröm om ett annat liv.

Här, i kvarteret Via Stalingrado, växer bästa vännerna Anna och Francesca upp i sina dysfunktionella familjer. Misshandel, kriminalitet, missbruk och sexuella utnyttjanden staplas på varandra i en ständigt saklig och rättfram prosa. Annas och Francescas barnsliga och gravallvarliga vänskap och kärlek är det maskrosbarn som mot alla odds spirar i betongen – tills också den går snett.

Men Stål är ingen eländesskildring – även om misären här är långt mer bokstavlig än metaforisk – utan snarare en kärlekshandling. Avallones skildring av den här platsen har en närhet som bara springer ur lojalitet och ja, ömhet. Och berättarstilen är hela tiden öppet frågande och prövande, nästan naiv i sin enkelhet:

”Vad innebär det att växa upp i ett kvarter med fyra stora hyreshus där det faller ner bitar av balkonger och asbest, på en gård där barnen leker bredvid ungdomar som säljer knark och tanter som luktar illa?”

Silvia Avallone ger oss en version av vad det kan innebära. Och jag bär med mig Francesca och Anna under bröstet, och tröstas av att hopp trots allt finns för dem. Som hade kunnat vara de där flickorna på busstationen i La Línea – som hade kunnat vara du eller jag.

Therese Eriksson