Jag kör för mitt barn

Det är i gryningens skörhet. Vi befinner oss så nära sömnen att vi ännu förenas i dess sårbarhet. Passagerarna är ömmare än annars, långsammare; måste säga ett lågmält God morgon, fästa sig igen i det levande, återta sina skiftande identiteter. Väcka och arrangera sina minnen, utföra en rekonstruktion av sig själva.

Så känns det.

Jag kör och det ljusnar sakta. Jag kör för min ännu ofödda son, mitt barn.

Kör i infrastrukturens långsamt utbyggda spår. Kör upp en inkomst som kan ligga till grund för föräldraförsäkringen. Kör i en av de tidigast avreglerade branscherna, i stadstrafiken, som fram till 1989 drevs i kommunal regi. Fordonet, den alldeles för långa boogievagnen – jag backar och gör ett nytt försök i backen upp mot Tullingeberg, den gigantiska kroppen kommer inte runt, fastnar mellan trafikdelaren och skylten vid övergångsstället – ägs av ett franskt bolag, ett bolag som ”blöder”. Därför blev det ingen julklapp till Stadsmissionen i år. Den utgiften behövdes för att stämma blodet. Så sa ledningen.

De hyr mig per timme. Mina kollegor är internationell arbetar- och akademikervänster. 70 procent är anslutna till facket. Vi sorterar fortfarande under Kommunal. Medianlönen i Stockholm är 23.340 kronor i vår bransch. Lägre för kvinnor än för män i hela landet.

Antalet fackligt organiserade har minskat drastiskt efter alliansregeringens höjning av a-kasseavgiften. Kanske var detta det egentliga motivet till höjningen; en decimering av de kollektiva rörelserna, för att den ”individualism” skulle öka, som är en förutsättning för den omfördelning av delaktighet och ansvar, som är den tillfälliga anställningens konsekvens och fundament. Och på samma gång fundamentet för uppfattningen om tiden, livet, som säljbara i ett system där den enes tid värderas annorlunda än den andras: ju lägre grad av individualisering i västeuropas ögon, desto mindre värd tycks tiden. Synnerligen lite värd hos den främmande massan arbetare i östasiatiska fabriker, där fönster förses med taggtråd för att hindra de anställda från att kasta sig ut från de högre våningsplanen.

Den främmande kroppens tid värderas lägre. Den kvinnliga kroppens tid. Tiden hos den kropp som inte upplevs som lika evigt beständig som den västerländska, välsituerade, okränkbara manskroppen.

Det finns en skillnad mellan höger och vänsterpolitik. Jag har varit det på spåret ett tag nu, att de borgerliga partierna är de egentligt utopiska därför att de kroniskt och konstant bortser från det förhandenvarande för dem som är här just nu och från villkoren just här för den som befinner sig mitt i dem. Krocken mellan verklighetsbeskrivning och praktik, som framträtt med absurdistisk skärpa i Nya Försäkringskassans begrepp ”arbetsförmåga”, kommer ur en borgerlig tradition som värnar blodet, släkten, familjen framför den enskilda. En tradition där individen alltid underordnas ett större projekt. Till exempel marknaden. Som i sin tur inte alls är fri utan underordnad de monetära monopolen. (Jag skulle önska statsministern tre månader i följd på socialbidrag. Inte en månad, utan tre i följd. Jag tänker att sommaren är en bra period för det, när Rosenbad hur som helst stängt igen sina vackra portar och all tid i världen finns för kontemplation. Utöver boendekostnaderna blir det inte ett öre mer än 5.455 kronor till honom och familjen. Han kommer att protestera och säga: dra inte in mina barn i det här! Sorry, kommer jag att svara, barn är alltid indragna i det här, dina, mitt, eller någon annans. Politiken är sådan, den drar in den enskilda. Också barnen.)

Kollegorna och jag, vi har vår lön. Det är inte därför vi är organiserade fackligt. Vi klarar oss, vi kan till och med ägna oss åt den ekosystemtärande livsstilen Medelklass”. Nej, organiseringen handlar om en fortskridande historia, en demokratiseringsprocess, där var och en av oss är fullt medveten om den medbestämmandelag som Olof Palme var med och drev igenom 1976 och som genom kollektivavtalen garanterar oss inflytande i frågor kring makt över de ekonomiska medlen och i beslut om omorganiseringsprocesser. Vilket kollegorna före oss måste ha haft i den process där beslutet togs om att avreglera kollektivtrafiken och förvandla förarna från fastanställda kommunalare till behovsanställda daglönare reglerade av arbetsgivarens nycker, som mellancheferna, ofta rekryterade bland förarna, gör sitt yttersta för att parera.

Och nu, igen, stiger antalet fackligt organiserade. Kanske är det inte de som en gång gick ur som nu går in igen, utan de nyanställda, de som just börjat i företaget. Och kanske kommer dessa nyanslutna i framtiden att driva igenom globala avtal, sträcka sig utom landets gränser i ett internationellt, fackligt samarbete.

Jag kör för mitt barn. Men varje rullad kilometer innebär också en ekonomisk transaktion: en förflyttning av kapital från svenska skattebetalare till det kanadensiska kapitalförvaltningsbolag som äger 52 % av företaget. Från stat till näringsliv. Och näringslivet i sin tur rör sig från stat till stat, hoppar över de gungande isflaken och stannar en stund där lagstiftningen medger största möjliga svängrum.

Det rörliga globala kapitalet spelar ut nation mot nation, invånare mot invånare. Den armé av arbetslösa som garanterade den tidiga industrialismens låga löner, och som fackföreningsrörelsen och de socialistiska partierna med sina krav på full sysselsättning under en kort period lyckades häva, har globaliserats. Ända dithän att invånarna tror att det är invånare som står mot invånare. Vilket den europeiska populismen – ett tankekollektiv med så svag tilltro till empatin och omsorgen om vars och ens rätt till liv, frihet och personlig säkerhet att det inte kan förstås som annat än en pose, som kallas Politiskt Korrekt – inte av retoriska skäl, utan därför att populismen inte kan begripa den på annat sätt – tar som intäkt för att blåsa liv i en mångtusenårig tradition av främlingsfientlighet och driva igenom kulturellt riktat förbud efter förbud.

Demokratins själva grundprincip är rätten att bestämma över sitt eget liv. Och det betyder alltid: vars och ens rätt att bestämma över sitt eget liv. Vilket medför ansvaret att i mån av makt och inflytande inte hindra någon annan från denna grundläggande princip, eftersom demokrati per definition bara existerar om den omfattar alla.

Till detta hör att arbetslivet organiseras på ett sätt som tillåter människor att själva diktera sina liv. Och det är kapitalismen som system, retoriken till trots, tämligen ointresserad av.

Medan den är tämligen intresserad av konflikt.

Så har det alltid varit. Därför att i spänningsfältet mellan den ene och den andre finns ett profitutrymme.

Därav vikten av fackförbund.

Vendela Fredricson