Facklig kamp i stark motvind

Yacine Zaid bloggar om fack- och människorättsfrågor i Algeriet.

Yacine Zaids fackliga kamp ledde till att han sparkades från ett brittiskt storföretag i staden Hassi Messaoud, som han kallar ”oljans eldorado”.

– Jag försökte organisera arbetarna för att kräva bättre löner och villkor. Du vet, det är extremt tuffa förhållanden där nere i söder. De flesta är långt från familj och barn, det sker många olyckor och kan bli upp mot 56 grader varmt, säger han när vi ses på ett slitet kafé i Alger.

Det fackliga engagemanget ledde till att han förlorade allt.

– Jag blev av med både jobb och bostad och mitt äktenskap kraschade. Jag greps av polis och förhördes åtskilliga gånger.

Då var Yacine Zaid medlem i Algeriets fackliga landsorganisation UGTA, som föddes under frihetskriget mot den franska kolonialmakten på 1950-talet. Men där fick han ingen hjälp.

– De är lierade med makten och frågan om de utländska oljebolagen är så känslig att de inte vågade stå upp för mig.

I stället vände han sig till Snapap, som till skillnad från UGTA är fritt från politiskt inflytande. Snapap är den enda oberoende fackorganisationen som överlevde 1990-talets inbördeskrig.

Det är svårt att få det tillstånd som krävs för att organisera sig.

– Svaret vi alla får från staten är att ”ansökan är inte fullständig”, säger pappersarbetaren Rached Arkat uppgivet när vi träffas i en av Snapaps lokaler på hemlig adress i Alger.

I rummet intill sitter Yamina Maghraoui, ansvarig för kvinnokommittén som bland annat kämpar mot sexuella trakasserier och könsdiskriminering, och kollegan Nassira Ghoslane. Över en kopp kaffe smaksatt med kardemumma vittnar de om en svår kamp.

– Vi övervakas av hemlig polis, trakasseras och blir slagna med batonger under demonstrationer. Dessutom klonas oberoende fackföreningar av regimen, de skapar organisationer med exakt eller nästan samma namn för att försvaga oss.

Nassira Ghoslane pekar på ett foto på väggen.

– Det är vår ordförande, Rachid Malaoui. Han utsattes för ett mordförsök förra året!

Till skillnad från i flera grannländer har ingen arabisk vår setts till i Algeriet. Men det bubblar under ytan, strejker och protester har intensifierats det senaste året. Den algeriska regimen, rik på olja och gas, har kunnat köpa ett visst ”socialt lugn” genom att sänka priser på basvaror.

Yacine Zaid, som i dag flitigt bloggar om fack- och människorättsfrågor, beskriver Algeriet som en vulkan som ännu inte fått ett utbrott.

– Jag träffar dagligen unga på samhällets botten. Jag ser och hör deras smärta. Den dagen de reser sig mot regimen, då finns det ingen återvändo.