Amerika önskar icke se kvinnor sporta offentligt. Så hette det inför OS i Stockholm 1912. Sedan dess har mycket hänt. Men en del barriärer står där de står. Inblick startar en serie om idrottens skilda villkor.

De hetaste svenska OS-hoppen i London i sommar är utan någon som helst tvekan kvinnor. Varje blågul rankinglista toppas av Sarah Sjöström och Therese Alshammar. Ingen har så starka förhoppningar knutna till sig som simmarduon.

För 100 år sedan var det annorlunda. Under OS i Stockholm fanns visserligen kvinnor med, men de var få och tilläts bara tävla i ett fåtal grenar. Hemmapublikens förväntningar var därför inte knutna till kvinnornas deltagande, trots deras omvittnade förmåga.

Deras insatser gavs på den här tiden inte alls samma uppmärksamhet som männens. Idrott i allmänhet och olympisk idrott i synnerhet var en manlig värld i början av förra seklet. Det gällde både utövarna och de som styrde och ställde bakom kulisserna.

Kvinnors idrottande togs inte på allvar och betraktades på många håll som något direkt opassande i offentlighe­ten. Så här formulerade och förklarade en framstående amerikansk idrottsledare varför USA inte skickade några kvinnliga deltagare till Stockholms OS 1912.

– Vi ha icke sänt kvinnor till tävlingarna, emedan vi i Amerika icke önska se dem sporta offentligt. Både sporten och de må bättre av att utöva idrott på avstånd från publikens nyfikenhet.

Uttalandet från den inflytelserike amerikanske idrottsledaren James E Sullivan var på intet sätt unikt för idrottsledare i början av förra seklet. Citatet finns återgivet i boken Stockholmsolympiaden 1912 av forskarna Hans Bolling, Stockholms universitet, och Leif Yttergren, Idrottshögskolan.

Den negativa inställningen till kvinnlig tävlingsidrott och kvinnors deltagande vid olympiska spel fanns, enligt författarna, också hos Internationella olympiska kommitténs (IOK) ordförande, Pierre de Coubertin och Viktor Balck, ordförande för organisationskommittén för Stockholmsolympiaden 1912.

Om kvinnor nödvändigtvis skulle idrotta, så skulle det inte ske offentligt, framför allt inte som tävlings­idrottare vid olympiska spel – så kan den förhärskande uppfattningen formuleras.

Det starka svenska motståndet mot kvinnors idrottsliga ambitioner minimerade antalet grenar som var öppna för kvinnor vid OS 1912.

Totalt omfattade det olympiska programmet i Stockholm 13 idrotter: brottning, cykling, friidrott, fotboll, fäktning, gymnastik, hästtävlingar, modern femkamp, rodd, segling, simsport, skytte och tennis.

Samtliga idrotter var öppna för manligt deltagande. Det innebar 95 olika grenar enbart för män och ytterligare två grenar där de tävlade tillsammans med kvinnor. För kvinnor fanns det totalt sju olympiska ­grenar som de kunde tävla i. Det var 100 meter frisim, lagkapp 4 x 100 meter och raka simhopp. Dessutom kunde kvinnor tävla i tennis både inom- och utomhus. Det fanns också en ­mixedklass i tennis inom- och utomhus.

Det här var de tävlingsgrenar som IOK och de svenska arrangörerna enades om att skriva in i tävlingsprogrammet. Truppgymnastik för kvinnor fick också ingå, men endast som uppvisning.

Striden om vad kvinnor fick och inte fick göra var hård inför de olympiska spelen. Inte minst engelsmännen drev på hårt för att fler idrotter och grenar skulle föras till det olympiska programmet.

Men dåtidens IOK och de svenska arrangörerna höll emot så långt det gick för att minska det kvinnliga inslaget under OS. Och deras restriktiva hållning var det som segrade. Det kvinnliga inslaget räknat som deltagare var cirka två 2 procent.

– Engelsmännen ville till exempel att kvinnor skulle få tävla i modern femkamp, men det motsatte sig Sverige som arrangörsnation och därmed blev det ingenting av, säger Leif Ytter­gren.

I dag när kvinnor utövar de flesta idrottsgrenar och inte längre är utestängda är en återblick på utvecklingen de senaste 100 åren mycket glädjande.

Att kvinnor erövrat många av idrottens rum och möjligheter och tvingat fram förändringar är positivt på alla plan. Men de fördomar som styrde gårdagens män, för det var män som styrde och ställde, känns närmast obegripliga i dag.

Vägen till den idrott vi lever med och upplever i dag har kantats av svårigheter för kvinnor långt senare än 1912 års olympiska spel.

– Under nära 50 år efter Stockholmsolympiaden stod utvecklingen mer eller mindre stilla, säger Leif Yttergren.

Först under 1960-talet tog utvecklingen ett språng framåt när det gäller kvinnors tillgång till idrotten. Men den verkligt stora förändringen av idrotten sker i modern tid.
– Det handlar om 1980- och 1990-talet. Då får kvinnor möjligheter att utöva och tävla i samma grenar som män. De manliga bastionerna blir då allt färre. Synen på kvinnor som svaga och illa lämpade för en rad ­idrotter förändras. Det finns fortfarande smärre skillnader mellan manliga och kvinnliga tävlingsprogram i en rad idrotter, men det är marginella skillnader som till exempel handlar om häckarnas höjd, vikten på slägga, diskus och kula.

Att kvinnor tävlar i sjukamp och inte tiokamp är också en skillnad, liksom att längdåkningens femmil för herrar är en tremil för damer. Den senaste manliga grenen att öppnas för kvinnor på det olympiska programmet är backhoppning.
Varför idrottsledarna hållit emot så länge är svårbegripligt, inte minst med tanke på hur oerhört konkurrenskraftiga de bästa backhoppartjejerna är. Vid OS i Sotji 2014 är det emellertid dags att kora kvinnliga olympiska mästare i både liten och stor hoppbacke.
Om tjejerna stormat fram på deltagarsidan kan tyvärr inte samma sak sägas om deras inflytande och framgångar i idrottens organisationer. Det finns undantag, men huvudregeln stavas fortsatt män.

Det gäller inte minst den olympiska rörelsen där den första kvinnan först på 1980-talet valdes in i IOK. Det var nära 100 år efter IOK:s bildande. Snacka om manligt motstånd.

Om könsbarriärer och mönster brutits och förändrats under de gångna 100 åren så kan klassmönstren sägas vara i stort sett intakta. Enligt Leif Yttergren har förvånande lite hänt de senaste 100 åren.

– Brottning och boxning liksom numera också en hel del kampsporter är uttalade arbetarsporter – medan tennis, fäktning, ridning och segling fortfarande hämtar merparten av sina utövare från överklassen. Klassmönstren sitter djupt och mycket hårt.