Änglasamtalet

Redan en enkel teckning med breda penselstreck av Jarl Ingvarsson ger en aning om ett helt annat sätt att se på världen. Till exempel den långa duk med olika versioner av en kökspall med trappsteg som hänger i bottenvåningen av hans utställning på Liljevalchs i Stockholm.

Det är som om han besegrar ögonblicket och rör sig – fysiskt och mentalt – medan han iakttar. Ofta när jag ser hans bilder tänker jag att det förmodligen är så här änglarna uppfattar världen när de hälsar på för att se hur vi har det.

Sen tillkommer övermålningen, den slumpbetingade improvisationen, som till exempel kan slänga in reklamloggor eller monopolspelpjäser i en målning om nånting helt annat. Under pressvisningen beskrev han, mitt i blygheten inför att (helt riktigt) kallas en av Sveriges viktigaste målare, sin arbetsmetod ungefär så här:

Först gör jag ett påstående och så får det torka lite. Sen får jag se om det håller. Och sen gör jag nästa propå.

Målningarna är alltså dialogiskt utsträckta i tiden, vilket kan innebära imponerande lager färg ovanpå varann, och dateringar som sträcker sig över många år.

Änglars varseblivning och målningen som ett långt samtal. En tredje viktig princip är materialkänslan, framför allt en som det verkar omedelbar relation till oljefärgerna.

Utställningen är byggd kring 22 nygjorda (på beställning) Strindbergsdukar, fulla av kreativitet och andlighet, kaos och gudomlighet. Sen runtom hänger tidigare verk som fotnoter, tematiskt placerade i olika rum. Samt ett nytt format Ingvarsson uppfunnit för att skapa begränsning. Kvadratiska målningar monteras ihop sex och sex till ett slags andliga tabeller som håller för lång begrundan och jämförelse.

Det är en utställning man vill stanna länge på för att göra sig mottaglig för detta måleri som ställer sig på tvärs mot tidens gång och vardagens proportioner.