Lena är facklig kompis med högsta chefen på posten

På postkontor nummer 39 strax söder om innerstaden jobbar telegrafen Lena Apon. Hon är med i samma fack som chefen över detta kontor plus 60 till.

Lena Apon hjälper kunder med internet, telefonsamtal och kopiering och säljer vykort, kalendrar och statliga lotter. Det är också henne eller någon av hennes kolleger man går till för att ordna en tidningsprenumeration.

Jobbet är bra, tycker hon. Posten har stått stadigt under Ukrainas oroliga demokratiprocess sedan Sovjetunionen föll 1992.

– Arbetet är normalt, vi har åtta timmars arbetsdag, arbetsmiljön är bra, vi har luftkonditionering, säger Kievbon Lena Apon och pekar.

Det är inte dit tankarna i första hand går när snön yr utanför fönstret och temperaturen den senaste tiden har ställt till problem genom att gå ner mot minus 30 grader.

Dessutom är det svårt att se vart hon pekar, för tätt intill henne står Tatiana Tjerkashina, chef över 61 postkontor i södra regionen, i yvig päls. Hon har dykt upp på kontoret när Arbetet genom facket ordnat ett besök för att träffa anställda.

Samtalet med Lena Apon blir lite stelt. Känner hon till ordet partssamverkan, eller arbetsmarknadsdialog? undrar jag.

Lena Apon urskuldar sig oroligt, nej, det gör hon inte.

Kom, säger Tatiana Tjerkashina, och leder in oss till kontoret, där väggarna täcks av hyllor med postförsändelser.

I Ukraina finns ingen motsvarighet till Arbetsgivarverket eller Sveriges Kommuner och Landsting, ingen motpart för facket inom offentlig verksamhet.

Alla anställda på posten är med i facket. Men det är frivilligt, försäkrar Tatiana Tjerkashina. Att hon också själv är med i samma fack som de anställda är en självklarhet.

– Hur skulle det annars bli någon förståelse? undrar hon.

Också vår guide Ludmila Lysenko, ordförande för postfacket med 1 100 kvinnor och 90 män, försäkrar att det fackliga medlemskapet är frivilligt.

Hon har själv jobbat på posten i 35 år. Egentligen ville hon bli lärare, men i väntan på att komma in på utbildningen fick hon jobb på posten, och blev kvar.

– Jag ångrar det inte en sekund. Jag har gått genom alla karriärsteg, säger Ludmila Lysenko, nu heltidsfacklig.

Hon har varit medlem i facket under både Sovjettiden och de senaste 20 åren med Ukraina som självständig stat.

– Inte mycket har ändrats, skulle jag säga.

Fast förr var inte stridsåtgärder tillåtna. Nu är de det, men har inte utnyttjats. Rätten att protestera har hon och kollegerna däremot utnyttjat, på FN:s dag för att bekämpa fattigdom. På fritiden.

Under Sovjettiden var facket statens förlängda arm, och hade sociala frågor som huvuduppgift. Nu låter det ungefär likadant:

– Vi tar hand om pensionärer, som får fackets tidning gratis, vi tar också hand om 120 krigsveteraner från andra världskriget. Barn får åka på sanatorium, på 21 dagars subventionerad semester, vi ordnar en barnkonstfestival där barnen och deras föräldrar får priser, och vi har sportanläggningar, berättar Ludmila.

Och så har de vänorganisationer, mestadels i forna Sovjetländer.

– Våra medlemmar är väldigt nöjda. Vi har stora möjligheter till utbildning. Lejonparten av våra postchefer är utbildade i våra utbildningsanläggningar.

Själv har hon fått en resa till Stockholm och Oslo i pris för sitt fackliga arbete.

Skulle Lena Apon eller någon av hennes kolleger få problem, så går det att prata med facket i enskildhet, försäkrar Ludmila.

Konflikter på arbetsplatser behöver inte finnas, anser Tatiana Tjerkashina. Förändringar diskuteras med facket, som har full insyn i allt som händer:

– Vi använder aldrig ordet konflikt. Vi arbetar i en väldigt nära kedja med varandra, säger hon.