Rotlöshet ger tröst

Dag Solstad  är en av de allra främsta skildrarna av den moderna människans – eller rättare sagt den moderne medelålders mannens – rotlöshet i det moderna samhället; framför allt i de stunder när d.m.m.m. kastas ur de ramar han byggt upp sitt liv på att finna sig i. Mest kända är kanske Roman 1987 (på svenska En norsk man) som fick Nordiska rådets litteraturpris, och maoistskildringen Gymnasielärare Pedersens redogörelse för den stora politiska väckelsen som har hemsökt vårt land. Bägge skildrar tafatta antihjältars misslyckade försök att knyta an till verkligheten, med ett berättande som inte skyr några trivialiteter. En hel svit kortare romaner har översatts av författarkollegan Lars Andersson, till exempel Genans och värdighet, T Singer och Ett försök att beskriva det ogenomträngliga, och alla är de läsvärda och förfärande. Inte bara på grund av den existentiella tomheten i vad som händer, utan även på grund av den oefterrättliga och närmast bedövande stilkonsten.

Det är framför allt medelklassen Solstad skildrar: intellektuella, lärare, kommunaltjänstemän som vantrivs i samhällsbetongen. Ändå är stämningen av utkastadhet relevant för var och en, särskilt medan man förnimmer den ständigt underliggande molande livssmärtan.

Nu har Ordfront givit ut två av hans allra bästa böcker, som utkom med 17 års mellanrum, men hålls samman att de har samma osannolikt vanliga huvudperson, Björn Hansen. Vad Björn gör i den första boken för att bli dömd till ett mångårigt fängelsestraff bör av överraskningsskäl inte avslöjas, även om Elfte romanen, artonde boken är ännu roligare när man läser om den för andra gången och fullt ut uppfattar den totala pinsamheten, som gott kan tävla med The Office. Vad som kan avslöjas är att det är den bristande kontakten med sonen sen denne blivit vuxen som är den utlösande faktorn i Björns djupa existentiella meningskris.

Fortsättningen, 17:e romanen, handlar om att återuppta kontakten med sonen som etablerat sig som optiker i en liten stad på landsbygden, och den har en mer smärtsam och mer tragisk ton rakt igenom den absoluta brist på gensvar från tillvaron som grinar Björn i ansiktet likt ett kranium. Min absoluta favoritscen är en lång beskrivning av hur han står ute på gatan och tittar in i sonens butik efter stängningsdags.

Allt han såg därinne gav samma intryck, och förstärkte, eller bekräftade, det intryck han hade fått när han stod på andra sidan gatan och spanade tvärs över mot den upplysta butiken. Nu såg han dessutom en mängd detaljer. T. ex. att sonen hade kostat på sin butik en liten springbrunn. En inomhusspringbrunn! En elegant liten inrättning och säkert med välklingande ljud, tänkte Björn Hansen, den är säkert insatt där till vederkvickelse för vår tids ständigt mer avslappnade kunder. Tiden går och det är säkert längesen de som använder glasögon fann sig i att bli kallade glasögonormar. Peter täcker ett behov. Välklang från springbrunnen. Och han såg längre in i butiken, där det längst bort fanns ett särskilt rum där dörren nu stod öppen och framvisade ett slags laboratorium, såvitt Björn Hansen kunde se, ett slags optikerns verkstad, där han kunde skymta ett slags stresslessfåtölj som säkert var avsedd för kunder som skulle undersökas, tas mått på för glasögonbågarna, och för ögonundersökningar, och för att fastställa  det exakta förhållandet mellan läsglasögon och ordinära glasögon, vilka i modern optik, enligt en av skyltarna i skyltfönstret, nu kunde fås i ett och samma glasögonpar.

Björn Hansen befinner sig i ett ont modus där han kommer längre bort från världen ju mer han försöker begripa sig på den, och Solstads (och översättningens) stilkonst förmedlar hans stämningsväxlingar på ett närmast kroppsligt sätt.

I det letande efter politisk orientering som många är inbegripna i just nu, ofta helt på egen hand, är den rotlöshet, ja den nakenhet som Solstads personskildring och prosa förmedlar en tröst och en hjälp – hur konstigt det än kan låda.