Facklig mentor blev polare

Klubbordförande Sture Hellström hjälpte Henrik Armus att behålla jobbet. Henrik tackade genom att engagera sig i facket.
Nu är de goda vänner och delar alla hemligheter – också de bästa travtipsen.

Deras relation började med att klubbordförande Sture Hellström såg till att Henrik Armus fick behålla jobbet som lagerarbetare på Menigo. Genom hans försorg räknades Henriks år i en Icabutik (historien är lite krånglig men innehåller företagsuppköp och nedskärningar) vilket sköt fram honom på laslistan.

– Jag bestämde mig för att betala tillbaka genom att engagera mig i facket, berättar Henrik när de på skärtorsdagen träffas över en kaffe och helgens V75-talonger på kafé Brogyllen i Göteborg.

Det gemensamma travintresset upptäckte de snabbt. På jobbet startades ett travbolag, men när vinsten uteblev under hela första året gav många upp. Sture och Henrik hängde i. Ibland blev det Åbytravet med arbetskompisarna. Då höll en del inne med sina bästa tips.

– Inte vi. Vi delar alltid allt, säger Henrik, och Sture nickar instämman­de.

Tidigt upptäckte de också sina gemensamma intressen i samhällsfrågor, och de utvecklade en god relation. De gillar att ”tjôta”. Och Henrik gillar att retas, slänger gärna ur sig gliringar om tillfälle ges. Men när det blir allvar slår han snabbt om.

På kaféet börjar de babbla om korttidsanställningar, som i årets avtalsrörelse är en viktigare fråga än lön, anser Henrik Armus, som 2005 tog över rollen som klubbordförande.

– Nu får många jobberbjudanden per sms på morgonen, säger Henrik.

– Det är som på 30-talet när mina föräldrar fick knacka på dörrar med mös­san i hand: Finns det något jobb i dag?

Säger Sture som själv är född på 40-talet. Lite skönt kan han tycka att det är att slippa årets avtalsstrid, pensionär som han är sedan tre år.

– Det är fascinerande, det är 28 år mellan oss men vi har exakt samma syn på samhället, säger Henrik, som fortfarande ofta ringer sin ”mentor” för att få råd i känsliga frågor.

För drygt tio år sedan bestämde sig företaget för att lägga ner Göteborgsavdelningen. Sture var klubbordförande, och drog ensam det fackliga lasset. Samtidigt blev hans fru dålig, fick problem med hjärtat. Det var en tuff period.

Han minns en fredag förmiddag när personalchefen tyckte att han skulle gå hem. Och så minns han skavsåren efter att ha tagit chefen på orden, han gick och gick, en och en halv mil.

– Men det hjälpte, det blåste ur skallen.

Hade det varit några år senare, när Henrik blivit vice ordförande och de båda pratade mycket och delade bördan, hade det varit lättare.

Henrik, diplomaten och strategen, le­ta­de lösningar utanför de vanliga. Sture jagade på, kunde paragrafer, lagar och blev ibland lite aggressiv.

– Ibland får man lite ågren, när man sagt saker i stundens hetta som man inte riktigt menar, säger Sture.

Men ibland fick det cheferna att öppna sig.

De hjälptes också åt att försvara sina beslut inför klubben.

– Man vill vara poppis, men är det inte i alla lägen, säger Henrik, som inte förstår hur Sture klarade allt ensam i slutet av 90-talet.

Men han var aldrig arg på kolleger.

– Då var han som en nalle, omtyckt av alla, säger Henrik.

Henrik har haft två riktigt tuffa frågor som klubbordförande. Vid ett tillfälle fick klubben ledningen att förstå – efter jobbiga förhandlingar – att de faktiskt var tvungna att göra sig av med en chef. Efteråt kunde de verkligen känna det stora stödet från dem som fått ny chef.

Det värsta som hänt, och det han mått mest dåligt av, var när en arbetskompis som hade problem med droger inte dök upp på jobbet. När han och personalchefen gick hem till honom hade han förberett för att ta livet av sig, hängt en hängsnara i taket.

– Då tänkte jag, oh, shit, vad är det som krävs av mig som facklig? berättar Henrik.

Arbetet är verkligen en ”social grej”, säger han.

Då är det viktigt med vännerna i facket. Där finns en tillit och en trygghet.

– Det kan vara så oerhört skönt att veta att andra tycker som jag. Det blir en avlastning, säger Henrik.

Så övergår de till att analysera helgens V75-lopp.

Under sitt andra år kammade travbolaget hem 250 000 kronor, drygt 35 000 kronor var. En av Henriks närmaste kolleger hade precis gått ur.

– Det beslutet var blytungt. Man retar honom helt enkelt.

Flera vill gå med igen. Men ”nu är det stängt”.

– Där finns ingen solidaritet, säger Henrik Armus och ler.