Drängpiga utan eget öde

Porträttet av Sofi i Katarina Fägerskiölds debutroman Åsen är ovanligt, därför att det i så hög grad handlar om en person som inte förmår säga ifrån, och som för den skull utnyttjas av pojkvänner och arbetsgivare, under en yttre topping av trevlighet. Alltsammans känns väldigt trovärdigt.

Sofi får anställning som dräng hos en lantbrukarfamilj i södra Västergötland och förväntas hjälpa till med precis allt, inklusive tjuvslakt av grisar och oxar. Dessutom fungerar hon som piga, passar barnen och tar hand om hushållsysslorna, bilhämtar på fester. Allt detta för 63 kronor i timmen och massor av obetald övertid. Först bor hon i lägenhet i den närbelägna stan; senare, för det hinner gå många år av hennes ungdom under den tid som skildras, bosätter hon sig i ett torp i närheten för att vara ännu mer tillgänglig. Det är deprimerande läsning. Fägerskiöld exemplifierar hur utnyttjad man blir när man bara finner sig i sitt öde.

En annan ganska ny bok jag ofta tänker på under läsningen är Elisabeth Hjorths Hängivelsen, om hur en flicka hamnar i beroende till en sjuk väckelsesekt i ungefär samma trakter. Men Sofi råkar inte lika illa ut; det stannar vid en nog så förfärlig liknöjdhet, även besläktad med stämningar hos kortromanmästare som Magnus Hedlund och Marie Redonnet.

Förutsättningen för att kunna berätta detta är en litterär stil som inriktar sig på korta, språkligt koncentrerade fragment och återblickar, mellan vilka tiden går och går – en berättarteknik som ibland kallats ”punktroman”.

Varje stycke är fullt av motstridigheter inuti henne. Invändningarna mot det här livet verbaliseras sällan utan tar formen av noga redovisade kroppsförnimmelser och halvt symboliska iakttagelser. Här är en skildring av hur det är att ensam sätta ekologisk vitlök:

På hösten färgade fukten jorden svart. Handen tog några klyftor, tryckte ner en med tummen. Nageln blev tunn och genomskinlig. När hon behövde kissa satte hon ifrån sig hinken och gick över fårorna och hukade bakom stenmuren. Vinden från sjön rev i skinkorna.
Ibland hade hon en clementin i fickan som hon skalade och åt. Figge, katten med mask i rumpan, gick med henne en stund. Håret låg hoptrasslat i mössan. Ögonen var svarta av att titta ner i raderna. När det kom någon på vägen tittade hon upp.

Det främsta ord som kommer för mig när jag läser ett sånt här stycke är ”obehag”. Och i det ordet ligger ju också att man har svårt både att definiera vad som egentligen är fel och vad som borde göras åt det. Typiskt för stilen är också att det är svårt att avgöra om detta är ett snapshot från en bestämd dag, eller en återblickande sammanfattning av arbetets långrandighet. En obestämdhet som gör allting ännu obehagligare, och gör att hennes oartikulerade protest smittar av sig på läsaren, nästan som en klåda.

Jag är inte helt förtjust i allt i boken. Den är bara 139 sidor lång, men kunde ha varit kortare eller också mer omväxlande. Det finns ett tema med en dubbelgångare, Rosmarie, som inte riktigt når fram, utan borde antingen ha varit mer antytt eller mer stilistiskt omväxlande. Och vissa passager känns mer effektsökande än att de driver berättelsen.

Men ändå är det ett friskt bidrag till arbetslivsskildringen, som använder språket kreativt för att skapa närvaro och innerlighet, och som inte minst lär oss att oklara anställningsförhållanden orsakar en allmän otydlighet i tillvaron, och därför är allmänt nedbrytande, förutom att de gör en maktlös. Kulmen i boken är kanske när Sofi träffas av blixten men förväntas arbeta på som vanligt, så gott det nu går med en arm som står rakt ut. Kanske som ett rop på hjälp som ingen hör.