… och en rekommendation: Varför slår inte poesiromanen igenom?? Det är så upplagt för att berätta en historia genom lyriska texter, gärna med mångstämmighet och motsägelser som ger en medryckande läsupplevelse. Senaste exemplet är Åsa Maria Krafts filmiska Självpornografi, akt I. Från senare år kan nämnas Ann Hallströms Ceylonbok Saknaden och Marie Silkebergs Petersburgskärleksrysare Material. Min idé är helt enkelt att dikt och prosadikt är mångas självklara normalform för att formulera det innersta, så det finns redan stark grund för en igenkännande, smart läsning. Istället får dessa utmärkta böcker panelhöna sig i lyrikhyllan. Pröva!