Nationalisterna vill bli Frankrikes nya arbetarparti

FRANKRIKE Marine Le Pen försöker profilera sig som arbetarnas ­företrädare i det franska presidentvalet.
– Extremhögerns budskap är enkelt och slagkraftigt. Det krävs ­mycket fotarbete för att förklara hur fel de har, säger motståndarna.

– Visst är hon mindre skrämmande än sin pappa.

George är pensionerad bilmekaniker, och är på väg ut från en Lidlbutik i Lorraine i nordöstra Frankrike.

Han kan tänka sig att rösta på högerextrema Marine Le Pen. Mest av avsmak för de andra.

– Vi är många som är besvikna på Sarkozy. Vi trodde att han skulle ge järnet. Men de små i samhället har bara fått det sämre.

Det var här i närheten som Marine Le Pen drog i gång sin valkampanj.

En av hennes supportrar är kommunalarbetaren Fabien Engelmann. Han blev rikskändis förra året när han blev utsparkad från facket CGT. Innan var han trotskist. Men när han plötsligt ställde upp på en lista för Nationella Fronten (NF) fick han inte längre representera facket.

Enligt CGT-ledningen är partiets idé om franska medborgares företräde oförenlig med fackets grundläggande värderingar.

– Det är vi som är den verkliga vänstern i dag, påstår han själv.

Han säger att NF har gått igenom stora förändringar efter att Marine Le Pen har tagit över efter sin pappa Jean-Marie Le Pen. Och avgörande för honom är att hon säger att hon är för ett religionsneutralt samhälle.

Två av hans partikamrater bjuder på kaffe i sin lägenhet i Serémange-Erzange i floden Fensch dalgång.

Väggarna i vardagsrummet pryds av porträtt av Marilyn Monroe och franska flaggor. Parets treåriga dotter leker också med en mindre modell av trikoloren.

Flickans mamma vill vara anonym. Hon berättar att hon städar på ett kommunkontor, och är rädd för hur den socialistiske borgmästaren skulle reagera om han visste att hon var med i NF.

– Tack vare Marine betraktas vi mer och mer som ett vanligt parti. Men vi är inte helt färdiga med den processen, förklarar partnern François Wilmes, som är vaktmästare för en förening och gick med i partiet för två år sedan.

– Fast jag har varit sympatisör länge. Jag är patriot. Och här runt omkring ser man ju att politikerna inte har gjort någonting för att hind­ra utlokaliseringar.

Även om NF försöker framhålla att löntagarfrågorna står i centrum glider samtalet gång efter annan in på invandring och ”hotet från islam”.

Den unga kvinnan förklarar till exempel att hon har en nära släkting som har blivit muslim, vilket gör att de har svårt att umgås. Exakt på vilket sätt partiet skulle kunna göra något åt det kan ingen i rummet förklara.

Men Fabien Engelmann tror att ”problemet med islam” automatiskt skulle försvinna om NF styrde, eftersom det skulle innebära färre invandrare i Frankrike.

Även om partiet drar åt sig en hel del arbetarröster är det svårt att hitta aktiva inne på fabrikerna. François Wilmes känner till exempel ingen enda partimedlem som jobbar hos ståljätten Arcelor Mittal i Florange, ett par kilometer bort.

Där är stämningen dyster. Direktören har just meddelat att de två stora ugnarna förblir kalla i ytterligare tre månader, och att korttidspermitteringarna fortsätter. Vid ett stormöte i matsalen förklarar facket läget för en sammanbiten församling. 3 000 jobb är i fara.

– Folk är uppgivna. Risken ökar för att de misstar sig på fienden. Att de lyssnar på extremhögern, och ger sig på utlänningar. I stället för att kritisera regeringens industripolitik, och att strida mot arbetsgivarna, säger Yves Fabbri i CGT.

För honom är det viktigt att se till att NF inte kommer in på arbetsplatserna.

– Det skulle skapa bråk mellan olika grupper. Vad vi behöver är ju i stället sammanhållning.

Hans kollega i facket CFDT säger att han har märkt att fler öppet säger att de röstar på NF.

– Ja, vi måste ständigt påminna folk om partiets historia. Och om rasismens konsekvenser, säger Frédéric Weber.

Bland fackligt aktiva är det svårt att hitta någon som tycker att partiet håller på att bli mer rumsrent och mindre ”extremhöger” på grund av Marine Le Pen.

– Men vi får akta oss för en banalisering. Jag hör mina vänner kalla henne för Marine. Men hon är en Le Pen! Och knappast vår kompis, säger Patrick Peron.

Han är stålverksarbetare, men tar emot på kommunkontoret i det gamla gruvsamhället Algrange, där han är borgmästare. Och kommunist. Han är medveten om att även hans parti kritiseras för sin historia.

– Jag försvarar inte vad som har gjorts under kommunismen. Men i Frankrike har vi bidragit till sociala förbättringar. Vi har bevisat att vi kan regera, och styra kommuner. I de fall där extremhögerns kandidater har varit borgmästare har resultatet blivit katastrofalt.

Patrick Peron berättar att anta­let invånare som är i behov av akut so­cialhjälp ökar. Och säger att NF:arna i trakten försöker ta åt sig äran för arbete som de inte utför.

– Ja, de är bra på att dela ut flygblad. Och ett stort problem är att deras budskap är enkelt och slagkraftigt. Att förklara att de har fel tar mycket längre tid. Kampen mot Nationella Fronten innebär mycket fotarbete. Det enda botemedlet jag känner till är att knacka dörr och prata med folk.

FOTNOT: Senast i dag, den 16 mars, måste Nationella Frontens Marine Le Pen ha fått stöd av minst 500 borgmästare för att verkligen kunna ställa upp i presidentvalet.

• Nya ledaren vill göra partiet mer respektabelt

Anna Trenning-Himmelsbach