Det går en man på Norrköpings station med vänster hand ledigt nedstucken i byxfickan, som promenerar längs perrongen, stannar till för att titta på stationsklockan, ser ut över fältet mitt emot – och fortsätter promenera.

Han ska säkerligen med tåget men är antagligen ute i god tid och gör sig ingen brådska. Han verkar fundera på något.

På en annan station: En dam med handväska och kappan över höger arm som just klivit av tåget och tycks spana efter någon och som sedan lugnt går vidare efter en stund mot vad som förmodligen är utgången.

De båda finns med i en journalfilm från 1950 om Östergötlands smalspåriga järnvägar som går att hitta på nätet förstås.

En vacker sommarfärd genom ett Sverige där korna står vid de nedfällda bommarna och väntar. Och stinsen är rak i ryggen när han gör honnör åt lokföraren.

Uppehållen vid stationerna är – häpnadsväckande.

Så vackert människorna rör sig! Så här gick vi alltså en gång i tiden.

Inte någon som verkar ha bråttom, bara människor i uppenbar jämvikt, i balans, människor som har med sig hela kroppen när de går.

Människor som ger sig tid att stanna upp och titta, som går fram och pratar med föraren, som känner med handen på det varma loket.

Människor som ägnar sig åt att gå när de går – och ingenting annat. Eller fundera möjligen, eller prata med den som går bredvid.

Vem som helst av alla dem i filmen skulle kunna förevisas på kurser i mindfulness i dag.

För att jämföra kan man ta den där gången mellan Centralstationen och tunnelbanan här i Stockholm.

Nästa gång ni kommer till Stockholm måste ni gå dit om ni inte varit där förut. Sju, åtta på morgonen och fyra, fem på eftermiddagen är bästa tiden.

Vasamuseet och Slottet – visst, det ska ni inte missa. Men det här smäller högre. Denna märkliga installation handlar om människor som allihop tycks ha skruvats upp till sin yttersta stressgräns av någon osynlig makt i tiden.

Ni som ännu inte svepts med i denna tornado: Missa för guds skull inte detta. Och tag varning!

Tillvänjningen är smygande. Det upptäckte jag då jag hämtade min brorsa när han kom med tåg från Göteborg för några år sedan.

Vi gick genom gången. Det var på eftermiddagen.

Mitt i stannade han och satte ner väskan.

Men det här är ju vansinne, sa han.

Vilket då?

Det här.

Så gjorde han en gest med båda händerna ut mot denna tjurrusning av stockholmare.

Klappret av hundratals klackar, människor som inte har en sekund att förlora, irrande blickar som letar efter en lucka för att kunna köra om, en rasande hord omöjlig att stoppa, sekundsnabba ögonkast mellan telefonen och rakt fram för att inte kollidera med mötande trafik.

Alla ute i absolut sista minuten.

Så där håller det på: Trycker man fel i kassan på Konsum och måste köra betalkortet en gång till hörs djupa avgrundssuckar där bak i kön från någon som berövats 25 sekunder av sitt liv.

Stanna upp och titta? Stanna upp och prata? Glöm det.