En utställning som är en handling

Det är alltid nånting laddat med Tensta konsthall, och kanske med förortskonsthallar i allmänhet. Ett slags provokation redan från början. Nya chefen Maria Lind, med försänkningar överallt i den internationella konstvärlden, har följdriktigt iscensatt en stilfull kontrovers, nu när hon blivit varm i kläderna.

Det pågående projektet Abstract Possible (”abstrakt möjligt”) står på flera ben: utställningar, seminarier, lokala samarbeten, konstvetenskapliga utredningar – och framför allt en gästcurerad utställning hos djävulen själv, Bukowskis konsthall, ägd av Lundin Oil-familjen och allt mer intensivt inriktad på samtida konst som spekulationsobjekt.

Vilket är en av de dimensioner som projektet uppenbarar: att de enorma pengasummor som den orättvisa världsordningen och den statligt-finansiella oredan stoppar i ett fåtal fickor till stor del investeras i nygjorda konstverk. Det finns ett helt system av investeringsfonder världen över, visar Noah Horowitz i boken Art of the Deal (”affärskonst”).

Horowitz medverkar även i den rapport (på engelska) som tillkommit i samband med projektet: ”Samtidskonsten och dess marknader” som innehåller många förbluffande insikter om sammanhangen – och om kapitalismen av idag.

I den mer abstrakta konstutställning på temat abstraktion som pågår på Konsthallen fastnar jag i meditation inför Tommy Stöckels verk ”In my mind this goes on forever” som består av allt mindre, identiska skumplastkuber i olika pastellfärger inbäddade i varann. Den säger absolut nånting svårt och viktigt om hur varuformen blivit själva verklighetsgrunden, en tanke som bekräftas av flera av de andra konstverken.

Väl därute passar jag på att gratulera konsthallschefen för hennes lyckade system av utredningar och utställningar, och det allt intressantare rabalder projektet väckt. Först framstod Maria Lind som aningslös och nästan oansvarig, men på sistone har den kritiska tyngden i projektet lyfts fram, liksom den kulturpolitiska relevansen.

Jag frågar Maria Lind om hon inte är en konstnär hon med, som tänkt ut och iscensatt allt detta. Hon slår ifrån sig, men är stolt över frågan. Vi resonerar en stund och kommer fram till att projektet inte är ett konstverk, men väl performativt på samma sätt som ett konstverk kan vara.

(”Performativ” är ett ord som uppfanns av språkfilosofen John L. Austin för att skilja språkliga yttranden som bara är beskrivningar från andra  språkliga yttranden som framför allt är handlingar, därför att de förändrar sakernas tillstånd. Till exempel ”Jag förklarar er nu man och hustru.”)

En utställning som är en handling alltså. Kanske framför allt genom att väcka till liv samband som länge varit fördolda: konsten i kapitalismens knä och samtidigt nån helt annanstans; att varuformen och säljbarheten når sitt maximum i konstvärlden; och inte minst den offentliga konstens kroniska underfinansiering och anpasslighet, som bäddar för tvivelaktiga allianser.

– Beundransvärt att ge sig in i vargens kula med berått mod, och göra en grej av det, som sen verkligen rör om i grytan. Tänker jag medan jag åker hem till centrum igen.