Varför detta äckelhat?

varför.
kan jag hata Wanja Lundby-Wedin så intensivt?
varför. är det så enkelt att göra?

för att hon är kvinna?
nej. i den positionen. är hon inte kvinna.
eller. det är oväsentligt.
jag tålde inte mähät Bertil Jonsson heller.
det var. som att han var efterbliven.
och Stig Malm. uppfattade jag.
som typiskt macchiavellisk. som så ofta.
inom socialdemokratins ledning.

varför då.
detta kalla äckelhat inför Lundby-Wedin?

för. att hon inkarnerar. en förrädartyp?
och trots det som oåtkomlig?

så. måste det vara.
nånting sånt. men.

hur kan jag gå igång. på en sån förenkling?
den är ju nästan journalistiskt dum.
eller genomidealiserad. liksom metafysisk.
som en liberal. borgerlig ledarsida.

jag vet inte.

är jag sjuk i huvudet.
och hur sjuk då.
som. helt självklart. och instinktivt.
står till vänster om socialdemokratin?

(Ur Johan Jönsons diktsamling med.bort.in., Bonniers 2012, sid. 215–216)

Johan Jönson, född 1966, smög sig långsamt in i den svenska poesin med tunna, specialiserade diktsamlingar som hade konstiga namn, och som satte svenska språket på hårda prov genom att med enveten energi göra sammanställningar man dittills inte trott vara möjliga: tunga konfrontationer ägde rum både inuti orden, mellan dem och rakt igenom de ofta katalogliknande uppställningarna.

Att läsa de böckerna var som seanser, eller experiment med extremt höga elektriska spänningar, utvunna ur språket, och inte alltid under full kontroll – samtidigt som jag fängslades av intensiteten och närvaron. Det är knappast en tillfällighet att Jönson under lång tid samarbetade med en av Sveriges mest intensiva scenkonstgrupper, Teatermaskinen från Riddarhyttan; han är bra på att fånga uppmärksamhet och behålla den.

Så för ett antal år sen bytte Jönson metod och övergick till att ge ut enormt tjocka och till synes osovrade diktsamlingar som hade honom själv i centrum: hans erfarenheter, i synnerhet från arbetslivet, från hans hemliv och svarta själsliv; men även, som bärande dramatisk ingrediens, själva skrivarbetet, självpåtaget som ett martyrium utan ände – ett Sisyfosarbete. Ändå likafullt produktivt. Skrivandet bar frukt, om så under ett ruttet och skorvigt skal. Motvilligt omvandlades en känsla av personlig värdelöshet till svart honung, på ett sätt som var svårt att motstå, men också svårt att begripa vad det var som hände.

Efter arbetsschema (2008, 794 sidor) grävde ner sig så långt som det är möjligt att komma i upplevelsen av lönearbetet (och dess bleka syster, arbetslösheten) som en olidlig oavbruten förnedring, ja som en tillvaro där man inte längre är en person.

En vän till mig kommenterade syrligt Jönsons kritikerframgångar: ”Jojo, borgarna tycker om att höra hur djävligt arbetarklassen har det.” Och i LO-Tidningen publicerade Therese Eriksson en skarp kritik av det självmedlidande som strålade ut från hans lika äckliga som avhumaniserade skildringar från arbetet med gravt handikappade. Hon framhöll utifrån egna erfarenheter att det finns en helt annan historia att berätta också om det arbetet, men som Jönson avsiktligt ställde i skuggan.

Livdikt (2010) var på 711 sidor och byggde på en ändlös och ganska konstruerad terapiliknande dialog försedd med fotnoter – som ledde till helt underbara kortdikter med en intensitet som hos Lars Norén eller Paul Celan.

Den senaste boken, med.bort.in., har rekordomfånget 1243 sidor och tog mig omkring två dygn effektiv tid att läsa från pärm till pärm, och att vika hundratals hundöron. Naturligtvis kan man läsa den på andra sätt än rakt av, eller bara begrunda dess existens, ungefär som man står och häpnar inför Ai Weiweis drivor med handmålade solrosfrön av keramik. Själva överflödet av dikter i de mest varierande känslolägen, kronologiskt ordnade, från självmordsförberedelser till vardagseufori och hårdporr, är därför i sig ett konstverk.

Och mitt i dyker alltså denna dikt upp, som tar heder och ära av tre LO-ordförande, med ett språkbruk som på en kvällstidningslöpsedel skulle kallas HATATTACK eller CHOCKKRÄNKNING. Men som samtidigt förhåller sig analyserande, för att inte säga självkritiskt till den egna reaktionens vulgaritet.

Att karaktärisera sig själv som lika banal som en borgerlig ledarsida är ju knappast beröm i Jönsons värld.

Vilka är då kraftriktningarna – eller för att använda ett matematiskt ord som tillhör Jönsons favoriter: vektorerna – i det här diktfragmentet, som taget ur sitt sammanhang framstår som ett utfall som ebbar ut i mummel?

Det första man ska beakta är att fragmentet ingår i Boken. Och att det får mycket av sin mening och riktning av att ingå i Boken. Som inte i första hand är lika med de tryckta exemplar som givits ut av Albert Bonniers förlag, utan handlar om ett personligt projekt, en självpåtagen livsinställning.

Ord och erfarenheter och känslor ska via ett arbete som pågår under flera år fogas samman till ett verk som inte går att sammanfatta eller överblicka, än mindre sälja. Så tumultuarisk är Boken. Så lynnig. Den består av sina känslokast, av sina återkommande men ständigt föränderliga teman, av de plötsliga formexperimenten som bryter med stämningen av lyriska dagboksanteckningar och under några sidor, som kanske motsvarar en timme eller ett par veckor, sticker iväg åt ett helt annat håll, för att ge sig hän åt tillverkning av ogenomträngliga blasfemiska ordspråk, eller en noggrann argumentation för varför IKEAs diskborstar är bäst, fast de är billigast. Sen vidtar dagbokslunken igen, väldigt oberäknelig. Labil.

Och ibland fruktansvärt vacker, det är det som är den omedelbara belöningen: snabba kinesiska tuschteckningar med ord som både fungerar som samtidsskildringar och som motvilliga påminnelser om att det finns oändligheter stickande upp ur detta sketna, förnedrande liv.

Men grundstämningen är trots allt omänsklighet. Konstaterandet av, och den paniska skräcken för, de ögonblick när man – genom eget förfall eller genom att inordna sig i produktionen eller genom att helt enkelt reduceras till avfall, skit – inte längre är en människa.

Johan Jönson tar parti för de där ögonblicken av omänsklighet. Trots allt vad det kostar honom (eller hans huvudperson) av självhat och dödslängtan. Däri ligger en viktig aspekt av hans poetiska och politiska insats. Han har språket med sig, han besitter en närmast encyklopedisk kunskap, men han växlar av blyghet inte in dessa resurser i personlig framgång utan beger sig ner på botten av tillvaron. Inom ramen för Boken (det omöjliga, osammanfattbara projektet) gör han gemensam sak med alla som fallit utanför men inte har en chans att försvara sig eller rättfärdiga sig utan bara på ett eller annat sätt går under.

Det finns inte så lite kristendom i det här, och det kommer JJ nog att bli arg på mig för att jag hävdar. Kanske även hans fru, som, åtminstone inom Bokens fiktion, får utstå ett sannskyldigt martyrium för att hålla honom upprätt och stå ut med hans humör.

Kort sagt: den bastonnad som Wanja och tidigare LO-ordförande utsätts för är bara en västanfläkt jämfört med vad Jönsons omgivning och han själv får hålla till godo med (åtminstone inom ramen för Boken).

Ordet ”hat” som i våra dagar blivit så lättvindigt och billigt – det är fullt acceptabelt att hata pistageglass – återfår, tack vare dikten som ingår i Boken, som är ett livsval på gränsen till ett offer, sin ursprungliga betydelse: ”Gör nånting, nån! Jag, och många med mig, är på gränsen till att inte längre vara en människa!”