Paradisets slavar

Phuket är en av svenskarnas favoritöar, men bakom idyllen döljer sig ett modernt slaveri. Burmeser utnyttjas för att bygga upp badorten. Jobbagenter tar betalt för att ge dem slitsamma jobb – men lönen är så låg att de aldrig blir av med skulderna.

Stanken är outhärdlig vid Phukets fiskehamn. Klockan är strax efter nio på morgonen och fiskebåtarna har kommit in för att lasta av nattens fångst.

Fiskarna är alla män med seniga kroppar, några med cigarettstumpar i mungiporna. De flesta som lastar över fångsten i plastlådor, olika lådor beroende på vilken slags fisk det rör sig om, är i 25-årsåldern. Men en del har inte ens kommit in i puberteten.

Allt övervakas av äldre thailändska män och kvinnor, iförda gummistövlar, som för protokoll innan lådorna lastas in i de väntande lastbilarna.

Soepaint är 43 år, men ser betydligt äldre ut efter att ha arbetat till havs i tio år. Han har slutat som fiskare eftersom jobbet var alltför slitsamt, farligt och lågavlönat. Nu försöker han i stället försörja sin fru och dotter med att köra motorcykeltaxi, och han väntar med sitt fordon i hamnen på att hämta upp nya potentiella kunder.

Soepaint berättar att hans thailändska arbetsgivare i hamnen brukade betala ut lön fyra gånger om året. Han själv och de andra fiskarna, som alla hade samma arbetsvillkor, fick förskott på lönen för att de skulle kunna leva under tiden. Och när det sedan var dags att få lönen, som var motsvarande 600 kronor i månaden, var det ibland så att fiskarna i stället var skyldiga sin arbetsgivare pengar.

– De utnyttjade oss, och om vi någonsin protesterade, vilket hände att vi gjorde, så tog de fram en pistol och sköt varningsskott genom fiskenäten, berättar Soepaint. Och efter det höll alla tyst.

Färsk fisk och skaldjur är en turistattraktion i sig själv. Överallt i Phuket lockas turister att äta av havets läckerheter, som ofta kostar mer än den vanliga thailändska maten. Men bara ett fåtal av de åtta miljoner turister som varje år strömmar till ön verkar känna till villkoren bakom den lyxiga semestermaten.

Soepaint tuggar vidare på sin betelnöt som har färgat hans mun röd. Blicken är tom när han berättar om sitt liv. Han kom hit från Burma 1998, eftersom ”man inte kan överleva på lönen där”. Men trots att han har varit i Thailand i så många år känner han sig fortfarande inte som en del i samhället.

– De ser ner på oss burmeser, och behandlar oss som andra klassens medborgare, ja faktiskt lägre än så, berättar Soepaint och fortsätter:

– Jag tror att det beror på att vi kommer från ett fattigt land som Burma.

Det finns emellertid de som kämpar för Soepaints och andra burmesers rätt i det thailändska samhället. En av dem är Lakana Sukhsuchit, som är nunna och arbetar i den ideella organisationen Good shepherd sisters sedan två år tillbaka.

Det är med glöd i ögonen den lilla bastanta kvinnan berättar om hur hon och hennes sju medarbetare plockar upp minderåriga pojkar i hamnen, och flickor från fiskfabrikerna där fisken torkas, för att i stället se till att barnen får gå i skola och lära sig saker som att läsa och skriva. Lakana Sukh­suchit berättar att många av barnen som jobbar inom fiskeindustrin är runt tio år, och trots att det är olagligt för dem att arbeta så är korruptionen utbredd i Phuket, och barnarbete vanligt förekommande.

Det rör sig om burmesiska familjer, som ofta är större än thailändska (fyra eller fem barn per familj är vanligt i Burma), som genom trafficking kommer till Phuket. Burmeserna betalar stora summor pengar till sina ”agenter” som ser till att några får pass och arbetstillstånd, medan andra kommer in i landet på olaglig väg. I båda fallen tvingas burmeserna arbeta under långa perioder för att tjäna ihop pengar så att de kan betala tillbaka sina agenter.

– De här människorna får slava under många år för att betala till de personer som såg till att de kom hit, och de kommer aldrig att kunna stå på egna ben, berättar Lakana Sukhsuchit.

Hon förklarar att de fattiga burmeserna blir lurade av thailändska agenter som kommer till deras hembyar och lovar storslagna jobbmöjligheter. De berättar om chansen att tjäna mycket pengar i Phuket, men de nämner aldrig alla kostnader som tillkommer.

– De säger: Vem vill ha jobb? Men de säger inte att det kostar massor av pengar att komma hit!

Just nu tar Good shepherd sisters hand om 50 familjer i Phuket, som tack vare donationer får se sina barn gå i skola. Samtidigt försöker organisationen ge föräldrarna bättre och mer högavlönade arbeten.

En bit ifrån hamnen tornar ännu ett hotellbygge upp sig. I Phuket byggs det nya turistkomplex i en rasande fart, och efterfrågan stillas åter igen av billig burmesisk arbetskraft.

Mayin är 51 år och har vitt träsot i ansiktet, ett vanligt sätt för burmeser att skydda sina ansikten från den starka solen. Området runt hotellbygget är som ett ghetto med plåtskjul och sopor i högar – platser som denna har varit Mayins hem de senaste åtta åren.

Hon arbetar varje dag och tjänar 40 kronor, lika mycket som hennes man och 14-årige son drar in under de nio timmar plus obetald övertid som de jobbar. Två dagar i månaden kan de ta det lugnt och vila ut, men då får de heller ingen lön.

För arbetstillstånd, immigrantpass och resan hit från Burma betalade de 3 000 kronor per person till en thailändsk agent, och att kunna betala tillbaka den skulden är något som Mayin bara kan drömma om:

– Jag ber varje dag att jag ska vinna på lotteri, skämtar hon innan allvaret i rösten tar över:

– När vi har betalat tillbaka lånet är vi alla redo för graven.

Hennes familj och hundratals andra familjer lever i en egen liten ”community” – en stängd värld, där de arbetar och bor. Skulle någon vilja lämna området måste han eller hon ta med giltigt pass, och kan räkna med att bli trakasserad och bötfälld av polis, även med giltiga handlingar, berättar Mayin.

Hon har varit med och byggt några hotell och andra byggnader till den växande turistindustrin, och har en något annorlunda inställning till de verk som hon faktiskt har varit med och skapat.

– Jag blir lycklig varje gång jag har byggt klart ett hotell, trots att jag vet att det inte tillhör mig. Men jag har inget val, jag måste ju arbeta för att få ihop pengar, eller hur?

På en thailändsk restaurang i Phuket Town blir några franska turister serverade av burmesiska servitriser. Sylvain Hoarau har själv turistat under många år i Thailand – och har nu bestämt sig för att han ska öppna ett möbelföretag i Chiang Mai, i den norra delen av landet.

Sylvain Hoarau har många gånger sett hur dåligt thailändare behandlar burmeser, som i sin tur är hårt arbetande människor, och som han själv funderar på att anställa i sitt företag.

– Thailändare ser burmeser som sina tjänare, som jobbar stenhårt. Thailändarna själva är inte bra på att jobba – de är för lata! hävdar Sylvain Hoarau.

Att prata om problemet med burmesernas låga ställning i det thailändska samhället är ett sätt att ta itu med problematiken, tycker han, samtidigt som ämnet måste upp till regeringsnivå.

– Thailand och Burma måste gemensamt fokusera på problemet, och stifta fler lagar och förordningar så att inte burmeserna blir lidande. Själv kommer jag att höja lönen för mina anställda, säger Sylvain Hoarau samtidigt som han blir serverad ännu en thailändsk maträtt.

Johan Augustin

FOTNOT: Soepaint och Mayin vill inte ha sina efternamn i tidningen.