Mitt arbete som arbetslös

Af:s förtrollande värld har varit en intressant upptäckt. Vid mitt första besök hos Af sa jag glatt:

– Jag vill gärna gå en kompetenshöjande datautbildning, för att förbättra mina datakunskaper och bli mer attraktiv på arbetsmarknaden.

Svaret blev: Tyvärr finns ingen sådan utbildning.

Det var den första indikationen på att vi 50-plussare inte har så höga odds, men jag höll god min eftersom man ska vara positiv.

Ett halvårs praktik ordnade jag på egen hand utan Af:s hjälp, förutom reseersättningen då. Jag har sökt en hel del jobb och Af:s anvisningar har varit sporadiska. När man får en anvisning måste man antingen söka jobbet eller förklara varför man inte gjort det.

Den mest intressanta anvisningen från Af var ett arbete där arbetsgivaren ville ha en kvinnlig sökande. På min fråga till arbetsförmedlaren om Af bekostade ett könsbyte, fick jag aldrig något svar. Jag sökte inte det jobbet, då jag tyckte att ett könsbyte inte bara var för dyrt utan också förenat med en massa krångel och blanketter. Tyckte att jag hade tillräckligt med pappersarbete.

När man gått arbetslös tillräckligt länge så kräver Af att du ska välja en coach, även om du klarar av att skriva cv och ansökningsbrev. Jag vägrade först, då jag ansåg att det mest var förnedrande att vägledas av en coach som har mindre kontakter än jag själv. Då jag kan skriva ansökningar och cv så skulle jag behöva en coach som fixade ett arbete. Men så enkelt är det inte, utan man ska gå på coachträffar och möta personer med ”dollarstinn blick” som vill hjälpa ”just dig”.

Jag slapp coacheländet ganska länge, men då Af gjorde en ny framstöt valde jag en coach i Sundsvall. Nu tyckte denna coach att det inte var lönande att åka ”väst på stan” för en person, medan Af tyckte det. Inget ytterligare har hänt och då jag vikarierar ganska mycket just nu, så verkar jag vara coachbefriad.

Varför kan inte alla som vill få ett arbete? Det kanske är en djärv idé, men den dyker förstås upp.

Makthavarna behöver kanske lite mer handfasta förslag från oss på golvet. Vad sägs om att sänka pensionsåldern till 60 år och att utvidga coachuppdraget? I stället för fas 3 så kunde alla få bli avlönade coacher i ett år. Erfarenhet finns förstås i massor. Naturligtvis måste vi tänka på dagens privata coacher som blir utan jobb. Då kan vi arbetslöshetscoacher hjälpa de gamla coacherna att hitta arbete som exempelvis säljare. Det vimlar av sådana annonser och de gamla coacherna kan säkert med sin svada sälja snöslungor i Sydafrika.

Vi nya arbetslöshetscoacher kanske med tiden kan få jobb på Af. När arbetsförmedlarna går i pension, vid 60 då, välkomnar säkert Af:s chefer oss tidigare arbetslösa som arbetat som coacher.

Vilken erfarenhetsbank Af får på köpet, säkert unikt med anställda som vet hur det är att leva på ett minimum.

Kent Eriksson

Läs tidigare Motord/Motbild!