Endast fem procent vill vara hemmaföräldrar visar LO:s nya enkätstudie, och en majoritet av de tillfrågade ville dela ansvaret mellan båda föräldrarna. Men det är bara 23 procent av papporna som tar ut halva föräldraledigheten i dag.

– Vill man verkligen ta ledigt så går det ju, men det är svårare ju lägre inkomster du har, sa Lena Sommestad (S), ordförande s-kvinnor, under en paneldebatt när studien presenterades.

Den visade bland annat att 73 procent av de tillfrågade ville ha möjlighet att jobba mindre när barnen är små för att kunna ta hand om sina barn själv. Intresset för att vara hemma heltid med barnen längre var lågt, likaså att betala för någon annan att sköta om sitt barn till exempel genom rut-bidraget. Trots att en majoritet av de tillfrågade ville dela på föräldraledigheten är det i dag bara 23 procent av alla pappor som utnyttjar pappaledigheten. Detta beror enligt undersökningen på attityder och normer på arbetsplatserna.

Lena Sommestad föreslog att man skulle införa en till pappamånad, och att den skulle kunna fungera som stöd för alla pappor som tvekar inför att be om ledigt hos sin arbetsgivare.

– När pappamånaderna infördes kunde man se att fler pappor tog ut ledigheten. Därför vill vi öka med en till, för att bjuda in män att ta hand om sina barn.

Ulla Lindqvist, LOs vice ordförande, höll med. Enligt studien uppfattade de intervjuade att mäns arbetsgivare var mer negativa till att de tar ut föräldraledigt.

– Då skulle ”tvånget” kunna fungera som stöd, sa hon.

Sakarias Winberg (KD), ledamot i kristdemokraternas familjepolitiska arbetsgrupp, ville i stället låta familjerna själva bestämma mer. Både över föräldraledigheten och om barnomsorgen. Man skulle till exempel kunna lämna sina barn hos grannen medan man är på jobbet, lika gärna som på en förskola.

– Vi måste utgå från barnens behov. Fungerar inte familjen som bas så blir barnet mer utsatt. Hur kan vi få fram en politik som passar barn?

Tommy Ferrarini, från Institutet för social forskning, gav en internationell utblick av familjepolitik utifrån sin forskning. I Kontinentaleuropa bygger familjepolitiken på en mer traditionell modell. Det kan handla om att skolorna inte serverar lunch till exempel och då är det oftast kvinnan som får ta ansvaret för luncher till barnen.

– Kvinnorna stannar vid ett barn för att samhället inte är anpassat för familjer i de länderna. En mer jämställd familjepolitik, som den vi har i Sverige, ger bland annat lägre barnfattigdom då barnomsorgen gör det möjligt för ensamstående föräldrar att jobba och försörja sina barn.

Kvinnor i Sverige föder också fler barn. Av den anledningen sneglar de andra länderna allt mer mot Sverige, berättade han.

– Det är ju oacceptabelt att man i dag får lön efter kön, men det är till för arbetsmarknadens parter att lösa, inte familjepolitiken, sa Sakarias Winberg och höll inte med om familjepolitiken skulle vara kopplad till den ojämställda arbetsmarknaden.