Svensklektion pågår

Viyan Salih och hennes arbetskamrater styckar upp, skär och paketerar 180 000 döda kycklingar om ­dagen. Varken blodet eller den starka lukten av rått kött besvärar dem.

Integration del 7. Hälften av de anställda på Kronfågels största anläggning i Valla är utlandsfödda. En del har lärt sig svenska snabbt, för andra har det tagit tid. Men en sak är alla ense om: Jobbet är den bästa skolan.

Viyan Salih packar ner kyckling­filéerna två och två i små svarta tråg. Bredvid henne står en maskin som gör exakt samma sak med sina roterande robotarmar, fast mycket snabbare.

– I dag behöver vi lite extra hjälp i packningen, förklarar Viyan Salih, som egentligen är maskinskötare.

Ett par meter bort står hennes make, förmannen Aram Salih, och inspekterar låren som dimper ner från ett transportband in i en jättelik rullvagn.

De har två barn i skolådern och bor i Katrineholm, liksom de flesta på Kronfågel.

Valla är ett modernt villasamhälle, en mil öster om Katrineholm. I Valla finns bara ett svar på varje behov – en kyrka, en livsmedelsbutik, en restaurang och fram till nyligen en skola. Samhället är numera en ”sovort” för många Katrineholmare och ett fåtal anställda på Kronfågel.

Men Viyan och Aram har inga planer på att flytta hit. De stormtrivs både med jobbet och med sin nya hemstad, Katrineholm.

– Det var Aram som lockade mig hit för 13 år sedan, berättar Viyan. Själv har han jobbat här i 21 år. Jag tycker fortfarande att det är mycket roligt att komma till jobbet, jag lär mig något nytt varje dag.

Som besökare kan man inte låta bli att undra om allt är så positivt och konfliktfritt som det verkar.

– Det finns inga konflikter som vi inte kan lösa, vi är mycket luttrade, säger Ingrid Jatkola, Livsklubbens ordförande och huvudskyddsombud.

Kanske är det avslöjandena om självdöende kycklingar och utspridda kycklingdelar i naturen som ligger bakom den starka sammanhållningen. Det förklarar i alla fall varför det inte finns några vägskyltar som visar var Kronfågels största fabrik håller hus.

– Det finns folk som inte gillar det vi gör, säger Karin Jansson, HR-chef.

Den sötaktiga och kvalmiga doften av rått kycklingkött bedövar luktsinnet för ett ögonblick när man kommer in i produktionshallen med en yta stor som två fotbollsplaner. Det är Nordens modernaste anläggning för produktion av kyld kyckling, från slakt till distribution.  Här jobbar 440 personer och minst hälften är liksom Viyan och Aram utlandsfödda.

Men det är ingenting som Kronfågel vill skylta med. Det har ingen som helst betydelse, tycker HR-chefen.

– Det stämmer att vi har omkring 30 nationaliteter från alla världsdelar, men det skulle aldrig falla oss in att kartlägga eller ens notera anställdas etniska bakgrund.

Inte heller facket har tänkt i de banorna eftersom Kronfågel alltid varit en mångnationell arbetsplats.

– På Kronfågel finns inga somalier, irakier, vietnameser eller svenskar, bara arbetskamrater, säger Livs klubbordförande.

På frågan om hur många utlandsfödda finns i klubbstyrelsen svarar hon:

– Så har vi inte tänkt.

Men det får inte tolkas som att facket eller företagsledningen struntar i mångfald. Kronfågel har nämligen en ovanligt jämn fördelning både när det gäller ålder, kön och bakgrund.

– Det är roligt och berikande, säger HR-chefen. Mångfald är något som alla arbetsplatser borde sträva efter.

Abdulahi Hassan är en av fyra arbetsledare (två män och två kvinnor) som styr produktionen via datorskärmar från ett upphöjt kontrollrum. De kontrollerar alla kycklingar, en och en, så fort de kommit in från den fyra kilometer långa kyltunneln till produktionshallen.

Det blir 12 000 kycklingar i timmen.

– Varje kyckling får en vikt, en identitet och en destination innan den får åka vidare på bandet, berättar han. Sedan styckas den upp och får ny vikt och ny destination.

Men trots den avancerade tekniken kan maskinerna i princip bara stycka upp kycklingarna och transportera de olika delarna till rätt station längs produktionskedjan. Konsten att skära ut felfria filéer från kycklingen med enkla verktyg som sax och kniv kräver en sådan precision som inga maskiner i världen kan klara av.

Jobbet kräver också ett nära samarbete inom och mellan arbetslagen. Jobbar man långsammare betyder det att någon annan måste jobba snabbare, annars kommer kycklingdelarna att ställa till kaos på det löpande bandet.

Därför är det en regel att alla ska prata svenska i produktionshallen. Under luncher och övriga raster är det fritt fram att tala vilket språk man vill, även om det inte uppskattas. På en så stor arbetsplats finns alltid en risk att någon utesluts från samtalet.

– Vi gör alltid ett språktest innan vi anställer folk, säger Abdulahi Hassan. Man behöver inte behärska grammatiken, däremot måste man kunna läsa och förstå alla varningsskyltar och säkerhetsinstruktioner.

Varje torsdag går företagshälsans ergonomer runt för att se om alla står rätt på sina höj- och sänkbara fotpallar, eller roterar tillräckligt ofta för att undvika förslitningsskador, som är de vanligaste arbetsskadorna i branschen.

– För de flesta går det mycket snabbt att lära sig svenska, säger Abdulahi Hassan. Är det någon som inte hänger med hjälps vi ­alltid åt och ser till att alla är med.

Utanför Språkcaféet på stadsbiblioteket i Katrineholm, en mil från kycklingfabriken, sitter sex somalier som just slutat svenskundervisningen (SFI) för dagen. Det är en professor i geologi, en stadsdirektör, en apotekare, en journalist, en affärsman och en studerande. De är inte det minsta representativa för den somaliska gruppen med många analfabeter.

De kommer alla från huvudstaden Mogadishu och har bott i Sverige mellan tre och fem år. Men ingen klarar en vanlig konversation på svenska. Snart är de klara med all SFI de kan få. Några har också fått förberedande arbetsmarknadsutbildning och praktik, bland annat som städare på Lidl och Coop.

Abdulahi Hassan är en respekterad man bland somalier, berättar de. Alla vet att han är chef på Kronfågel och skulle hjälpa dem med jobb om det fanns några.

– Man lär sig inte att prata ett språk bara genom att gå i skolan, säger apotekaren Hussen Mahamed Abdulle på flytande engelska. Man måste också använda det man lärt sig, och helst på en arbetsplats.

Hussen Mahamed Abdulle undrar vad som krävs för att få jobb i en gruva. Han har hört att det finns gott om sådana i Norr­land. Han skulle ta vilket jobb som helst, säger han. Kompisarna nickar och upprepar samma sak.

Möjligheten att kunna få jobb inom sitt eget yrke i Sverige verkar ligga långt borta, mycket längre än drömmen om att en dag kunna återvända till hemlandet.
Några av dem brukar komma till de spontana träffarna på Språkcaféet, som är öppet onsdagseftermiddagar.
– Hit kommer svenskar och svensktalande volontärer, som mest 20 till 25 personer, för att konversera med alla som vill öva sin svenska, säger bibliotekarien Lisa Gustavsson, som har hand om verksamheten.

Det är inte så många svenskar som vill släppa in människor som inte kan göra sig förstådda, berättar hon.
– Kaféet fungerar som en liten väg in i det svenska samhället.
En del volontärer slutar efter ett tag, men det kommer nya och det finns ett gäng stamkunder, för det mesta pensionerade lärare, som håller kaféet vid liv.
Kommunen står för fikat.

FOTNOT:  HR-chefer är de som förr brukade heta personalchef, de ansvarar för företagets mänskliga resurser (human resources på engelska).­