Ickeplatser bär på minnen

Den franske antropologen Marc Augé skrev en bok om det som han kallade ”Non-lieux”, ickeplatser. Platser där vi människor vistas men förblir anonyma: båtar, flygplatser, flyktingförläggningar, fängelser, motorvägar.

Montevideo präglas av sådana platser: identitetslösa, utan färg, utan doft, utan spår av individer. Dessa platser är bannlysta ur stadens färgglada guider där investerare lockas till landet med löften om snabb avkastning och trygga sociala förhållanden. Så långt från det stormiga sjuttiotalet där Uruguay hade världens högsta antal politiska fångar och hundratusentals människor levde i exil.

Jag försöker få min vän Tony att följa med till en av stadens glamorösa köpcentra. Han totalvägrar.

Punta Carretas shopping mall, nära havet och där Armani och Gucci samsas med inhemska kläder, var ett fängelse i nästan hundra år. Tony satt fängslad där, medlem av gerillarörelsen Tupamaros, som idag är ett politiskt parti och styr landet. Tony var en av dem som deltog i en berömd flykt där 105 politiska fångar rymde genom en utgrävd tunnel. Flykten har givit landet en plats i Guinness rekordbok.

Han säger till mig: ”jag kommer aldrig att sätta min fot på detta ställe igen. För mig är detta en ickeplats. Den finns inte.”

Jag tittar bort när bussen kör förbi prästseminariet som blev provisoriskt fängelse för oss kvinnliga politiska fångar. Det provisoriska blev permanent och är idag överfyllt med tjuvar och mördare. En delegation från FN besökte det för en vecka sedan och rekommenderade åtgärder för att göra om det till en plats för rehabilitering.

Dessutom har landets riksdag skrivit under en viktig lag som bedömer alla brott som begicks mot oppositionen under diktaturen som brott mot mänskligheten, dvs, brott som inte skall preskriberas.

Den 1 november förra året skulle många av de brott som begicks av militärerna på sjuttiotalet ha preskriberas och arkiveras som olösta.

Det är 38 år sedan landet förlamades av en grym diktatur, de förlorade makten först 1984. Men för alla som lever här är dessa händelser: inspärrningar, tortyr och mord fortfarande oerhört närvarande.

Jag dricker en kopp te på ett känt konditori. Vid bordet bredvid mitt sitter en åldrad man. Jag känner igen honom som den sadistiske överste som red genom fängelsets gårdar och piskade oss med sin cirkuspiska.

Jag dricker snabbt och går min väg. Hädanefter är detta konditori en ickeplats för mig.

Ana Valdés