Kön spelar roll, också vid rehabilitering, visar ny forskning vid Umeå universitet. Kvinnor uppmanas att ”ta det försiktig”, medan män får höra att smärtan hör till yrket.

Sjukgymnasten Gunilla Stenberg har i sin doktorsavhandling undersökt hur kvinnor och män med rygg- och nackbesvär blir bemötta både före och efter vård och rehabilitering.

Männen uppträdde som hårt arbetande, medan kvinnorna, som också hade tunga arbeten, var mer rädda för att uppfattas som ”gnälliga” och befarade att inte bli tagna på allvar när de sökte vård, visar avhandlingen.

Många patienter med rygg- och nacksmärta upplevde sina kroppar som sköra, vilket kunde leda till att de blev rädda för att röra på sig. Men till skillnad från männen, som fick höra att smärtan hörde till arbetet, uppmanades kvinnorna i högre utsträckning att ”ta det försiktigt”.

– Det ledde till att många kvinnor följde rådet och valde att sjukskriva sig i stället för att gå till jobbet, på gott och ont, säger Gunilla Stenberg. För männen blev konsekvensen det motsatta, eftersom de fick höra att smärtorna ingick i jobbet. Det kan innebära att de fick mindre erbjudanden om olika träningsprogram.

Avhandlingen visar också att kvinnorna klagade på smärta, stress och bristande socialt stöd på arbetet, medan männen tyckte att de fått mindre tid för sysslor i hemmet och till motion.

Även behandlarens kön som kvinnlig eller manlig sjukgymnast hade betydelse. Kvinnliga sjukgymnaster använde oftare akupunktur, behandling för psykosomatiska sjukdomar och individanpassad behandling, medan deras manliga kollegor oftare valde fysisk träning.

Kvinnliga och manliga patienter fick dock samma behandling, enligt avhandlingen, Genusperspektiv på rehabilitering för patienter med rygg- eller nackbesvär i primärvård.