Ofantliga möjligheter

Dagens unga proletärer har ingen flottningsstav eller mjölkningshink i näven. Istället hanterar de långvårdsblöjor eller sitter kedjade vid en dator i ett repetitivt telefonerande.

Eller också stannar de i sina drömmar. Då blir allt ännu värre.

Arbetet och dess villkor är ett sällsynt berättartema i skönlitteraturen just nu. När det någon gång händer är det en med god marginal vuxen person som berättar. Kristian Lundberg i Yarden. Johan Jönson i Efter arbetsschema.

De som fötts senare, under 1980- och 1990- talet, möter ett annat arbetsliv, som krockar med helt andra förväntningar. Därför är det en viktig händelse när två yngre manliga författare, hösten 2011, kommer med varsin roman med arbete som del- eller huvudtema.

Det är Måns Wadensjö, född 1988, som skriver om perfektionismen som byggde Vällingby och sina upplevelser som nummerupplysare.

Viktor Johansson, född 1983, djupdyker i romanen Wrestlarna ner i 80-talisternas drömvärld och kreativitetens krock med arbetslivets realiteter.

När jag fick mitt första riktiga jobb som 18-åring var det 1978. Jag minns det som ett högtidligt steg in i de vuxnas rike. Egna pengar. Självständighet. Flytta hemifrån, träffa nya människor. Att så snabbt som möjligt lämna det instängda barnrummet i morsans radhus var självklart för mig och för alla jag kände.

Den genomgripande digitaliseringen av hela samhället gör att tvåtusentalets unga vuxna inte behöver lämna pojk- eller flickrummet för att komma ut i världen. Genom datorn kommer världen till dem. Strävan mot egen försörjning och självständighet ersätts med en självpåtagen instängdhet, därför att den fysiska världen har minskat i betydelse. Så stor del av det väsentliga sker på nätet att ungdomars drivkraft att ta sig iväg och ut i fysisk mening, tar skada. Nätets drömvärld, utan dagsljus och dygnsrytm, vinner över den egna kroppens behov av mat, sex, rörelse, ljus, luft och fysisk närhet till andra.

Är man nyligen vuxen nu, är 1900-talet den plats där ens barndom utspelade sig. Hela vuxenlivet finns på den här sidan av millenniumskiftet. När jag själv läste Moa Martinson och Eyvind Johnson som tonåring var det redan främmande, men det gick att relatera, tänka att det var som farmors och mormors liv.

Inte vet jag om Viktor Johansson tänkte så här när han skrev Wrestlarna. Det jag vet är att det han berättar gör ont för att det är en skruvad version av en pågående verklighet.

I Wrestlarna möter vi ett antal personer som befinner sig i det där laddade skedet mellan barndom och vuxenhet. De har just slutat gymnasiet och har inget cv och ingen karriärplanering. Men de har alla en talang och dröm om att leva på den. När det inte går så klamrar de sig ändå fast vid sina drömmar. De famlar och saknar möjligheter – eller är det redskap? – för att ta sig någon annanstans. De blir kvar där de är för att alternativen verkar alltför skrämmande eller outhärdligt själsdödande.

Lukas vill bli skateboardproffs och ser en lösning i att bli reklampelare för ett skejtarcoolt klädföretag. Hans dröm är så het att han tatuerar in deras logga i sitt skinn.

Millan skriver på sin jättekända blogg. Och mals sönder av de sexistiska dissningar hon får tillbaka. Webcamflickorna arbetar som runkobjekt via datorns webbkamera. De lever på konserver och behöver sällan lämna lägenheten.

Det vilar en grym ödslighet över Johanssons förortslandskap som speglas i de mänskliga relationerna. Föräldrar finns bortom barnrummets väggar. Verkar inte vara något större fel på dem. De gör vissa inbrytningsförsök. Men ropar från en annan värld.

Viktor Johanssons språk är vackert och uppfinningsrikt. Drömskt och associativt.

Måns Wadensjös prosa är mer rakt på och precis. Han är författaren som besöker olika verkligheter, gör sina anteckningar och berättar om vad han ser och vad han tänker om det han ser och upplever.

För två år sedan debuterade han med Förlossningen, där han skildrar sin tid som ”köksa” på en förlossningsavdelning.  Höstens Wadensjö heter ABC- staden, om det modernistiska projektet Vällingby som planerades för att inrymma livets alla behov. Bo, konsumera, arbeta.

I Vällingby, liksom i alla skrivbordsprodukter, skapade verkligheten och människorna sprickor i det perfekt planlagda. När Måns Wadensjö bebor och iakttar arkitekt Markelius skapelse har tiden vidgat sprickorna ännu mer, så att de blivit avgrunder där fallrisken borde markeras med varningsskyltar.  Av det gör Wadensjö intressanta och ofta komiska vändpunkter.

Det nummerupplysningsföretag där författarjaget arbetar iakttar han på samma precisa sätt. Chefen ogillar folk som röker och är med i facket. Det blir så mycket pauser då. När de är underbemannade mutar han personalen med glass i kylskåpet. Bara de lovar att inte springa dit alla på en gång.

Arbete som perverterad dagisverksamhet, där chefskapet utövas genom infantilitet, tvång och hot.

Avstånden till mjölkningshinken och flottningsstaven växer för varje generation, men blir det bättre?

Att vara nyvuxen nu, i det tidiga tvåtusentalet, innehåller så ofantliga möjligheter jämfört med Eyvind Johnsons och Moa Martinsons tid. Man måste bara ha en så kolossalt stor sked för att fånga möjligheterna. Och så skarpa verktyg för att veta vad man ska göra med dem.

Kristina Mattsson