Vad tänker taxichaufförn på där han står nära Centralstationen och väntar på kunder som ska bli lagom lurade? Jämförpriset är drygt det dubbla jämfört med seriösa bolag. En resa i innerstan går kanske på en femhundring, och det finns ingen möjlighet att protestera.

Han röker och tittar mot himlen högt upp.

Han vet att hans verksamhet bygger på en bluff, om än inom lagens gränser. Därför måste han förhärda sig, eller slå bort problematiken, för att vara beredd på att slippa gå in i tjafs när det blir bråk, troligen i slutet av varenda resa.

De riktigt kriminella, till exempel de med vadslagning om kokosnötsskal på gågatorna, de måste förstås också förhärda sig, men vet mycket väl att de är fel ute – vilket förmodligen är mer avslappnat än den attityd taxichauffören måste ha.

Juridiskt sett har han rätt, moraliskt sett har han fel, särskilt eftersom hela upplägget är avsiktligt inriktat på att dra fördel av vanliga människors dåliga omdöme. Genom att söka upp de mest stressiga platserna. Ofta genom att kamouflera bilen så att den liknar ett välrenommerat taxibolag (ungefär som mimikry i insektsvärlden). Men framför allt genom att odla attityden att allt är i sin ordning (så att ingen skräms bort).

Och hur skiljer sig detta från tusentals andra yrken, till exempel telefonförsäljare av pensionssparande eller klistermärken mot cancer? Inte alls mycket, förutom att det regelbundet blir upprörda känslor i slutet av varje tur. Även om en del förstås bara grymtar och betalar, och andra inte ens fattar att de blivit lätt dragna vid näsan.

Eller om vi säger så här. Han röker och förbereder sig på att göra nästa förhandling så uthärdlig som möjligt. Hans grundyrke är att köra taxi, och förmodligen har han långa erfarenheter av hur lite sånt betalar sig om man jobbar åt de vanliga allianserna, så det finns ett Robin Hood-argument som inte riktigt håller men ändå är ganska starkt, ungefär ”jag har minsann själv blivit utnyttjad, så därför kan jag utnyttja andra”.

Kanske är den här rökpausen en av de värsta stunderna på hela dan – jag spekulerar förstås – därför att själva körningen och det avslutande gruffet går som på räls, medan han här i försommarsolen är ensam med den gnagande känslan av att visserligen tjäna pengar, men göra det på ett sätt han inte kan vara riktigt stolt över, inte riktigt stå för i alla sammanhang.

Eller en vapenförsäljare, eller en folkvald minister (eller en kung) som hoppar in som sidekick åt en vapenförsäljare. Eller en nyliberal välfärdsförsämrare i maktposition. Eller vem som helst i hög position som gör saker hen vet inte är riktigt moraliskt rätta och drabbar människor de inte ens vet namnet på eller hur många de är.

Vad tänker alla de på när de går ut på balkongen eller in i dragskåpet och röker?

Tänkandet kanske bara har formen av en oro i kroppen. Så beskrev en filosof jag känner sitt arbete.

Sven Heuger