Seko har i dag lämnat sina krav på bättre löner och villkor inom spårtrafiken till Almega Tjänsteförbunden.

Vad gäller löneutrymmet levererar Seko inga överraskningar: Facket kräver att det nya kollektivavtal som ska gälla från 1 april 2012 ger löneökningar med minst 860 kronor i månaden per heltidsanställd, dock lägst 3,5 procent. Det är LO-förbundens gemensamma krav i årets avtalsrörelse.

Samtidigt vill Seko att alla anställda garanteras en löneökning på minst 500 kronor i månaden per heltidsanställd.

Lägsta lönen i avtalet ska höjas från dagens 15 500 kronor i månaden till 16 500 kronor för helt nyanställda. Efter 12 månaders arbete ska lägsta lönen vara lägst 17 500 kronor, efter 24 månader 18 500, och med 36 månaders erfarenhet ska den anställda ha minst 19 500 kronor per månad.

Att lägsta lönerna ligger så lågt har tidigare inte varit något större problem, berättar Valle Karlsson, ombudsman vid Seko. I praktiken har företagen tillämpat andra, högre löner för oerfarna anställda.

– Men det senaste halvåret har nya städföretag kommit in i branschen och bara betalat avtalets lägsta lön. En 50-årig kvinna i Malmö erbjöds nyligen 15 500 kronor i månaden.

Samma löneprinciper ska gälla för kvinnor och män, och osakliga löneskillnader mellan män och kvinnor som utför lika eller likvärdigt arbete ska justeras utanför lönepotten, kräver Seko.

Ett annat viktigt krav är att de diskussioner om hot, våld och ensamarbete som parterna har fört efter förra avtalsrörelsen ska intensifieras och leda till konkreta resultat. Statistik från försäkringsbolaget AFA visar att tågpersonal är långt mer utsatt för hot och våld än nästan alla andra grupper.

Seko vill också införa ett personligt arbetslivskonto, dit avsättningar för olika förmåner kan föras efter uppgörelser i centrala avtal eller på lokal nivå.

Även fackförbundet ST överlämnade sina avtalskrav för spårtrafiken i dag. Kraven liknar på flera sätt Sekos yrkanden. Löneutvecklingen ska vara 3,5 procent räknat på tolv månader, och ST tar upp frågorna om hot och våld som centrala i avtalsrörelsen.