Hjärnceller (neuroner) är olika alla andra celler genom att de kopplar ihop sig till nätverk, som sen kopplar ihop sig med varandra. Resultatet blir en världskarta av fenomenal komplexitet, som hela tiden byggs på.

Medan kroppens andra celler specialiserar sig på att kunna en enda sak (tillverka vissa proteiner), upprättar hjärncellerna alltså ett blixtsnabbt samarbete.

Frågan har bara varit hur de där kopplingarna (synapserna) bevaras, i många fall hela livet. Synapserna byts ju kontinuerligt ut genom att återskapas.

Men nu har ett forskarlag i Kansas City under ledning av Kausik Si kommit fram till att proteinet CPEB spelar en helt märkvärdig roll. Det kan nämligen få en koppling mellan hjärnceller att upprepa sig själv i oändlighet (så länge vi lever). Jonah Lehrer, som återberättar upptäckten på tidskriften Wireds blogg, kallar CPEB ”en biologisk version av kringla-V” (klistra in-funktionen på datorns tangentbord).

Det är en upptäckt av det stora slaget, särskilt som Si & Co visat genom experiment att CPEB verkligen spelar en roll för långtidsminnet hos sniglar och flugor.

Minnena finns alltså kvar för evigt. Problemet är att vi inte kommer åt dem. Särskilt inte när vi anstränger oss.

Jag var iväg och såg en fascinerande teaterföreställning, skriven av den mest spännande svenska dramatikern just nu, Christina Ouzounidis, i samarbete med kompositören Kim Hedås.

En kvinnas förtvivlade kamp för att minnas en viktig händelse gestaltas av tre skådespelerskor och tre musiker. Rösterna talar i mun på varandra och instrumenten blandar sköna toner och frustrerande oljud.

Under en timme får vi följa hur en ganska tydlig minnesbild tack vare ansträngningen och stressen reduceras till nästan ingenting, blir till en glimt av en meningslös skylt i många färger och en övertygelse om att ”ja, jag minns det”. Vilket hon alltså uppenbarligen inte gör!

Misslyckandet understryks ytterligare av hopplösa försök att med våld plantera krukväxter i scengolvet.

Föreställningen heter Historien lyder, och rekommenderas varmt. Till den som står ut med tanken att det är livet och samhället som raderar ut minnena, inte hjärncellernas förfall.