Jobba gratis? Nej tack!
Nyutexaminerade studenten Cait Reilly drar regeringen inför domstol sedan hon ”tvingats” arbeta gratis på en lågpriskedja. Hon kritiseras för att vara bortskämd – men får samtidigt stöd för att hon belyser situationen för unga arbetslösa i krisens Storbritannien.
– Jag tror att företagen tar oss för givna. De ser oss som fri arbetskraft snarare än arbetslösa som försöker bli anställda. I stället för att rekrytera fylls lediga platser med sådana som oss. Samtidigt slipper företagen att betala lön och får kompensation från regeringen, säger Birminghamstudenten Cait Reilly, som nyligen tog examen i geologi.
Hennes fall uppmärksammades i England när Arbetsförmedlingen hotade att dra in hennes arbetslöshetsbidrag på drygt 2 000 kronor i månaden om hon inte arbetade utan lön på lågpriskedjan Poundland, en slags praktik. Detta trots att Cait Reilly redan arbetade frivilligt på ett museum och dessutom har arbetslivserfarenhet från affär sedan tidigare.
Hennes fall togs upp av advokatbyrån Public interest lawyers. Den stödjer sig bland annat på Europakonventionen för mänskliga rättigheter och hävdar att Cait Reilly ålagts tvångsarbete.
– Regeringens politik drabbar upp till en kvarts miljon personer. Om jag kan göra något för att hindra det är det värt att gå till domstol, säger hon själv.
– Många unga har investerat mycket tid och pengar för att bli anställningsbara och demoraliseras sedan av insikten att så inte är fallet. De känner sig lämnade i sticket och att de inte räknas som medborgare fullt ut.
Hennes advokat Jim Duffy betonar samtidigt att fallet i första hand rör vilka befogenheter regeringen har för att inskränka ungas frihet, utan att ha stöd i parlamentet.
– Det är en oacceptabel situation, men metoden är regeringens huvudsakliga sätt att få folk i arbete. Åtgärderna inspireras av USA, men saknar vetenskapligt stöd. De förbättrar inte de ungas situation på arbetsmarknaden, säger Jim Duffy.
Enligt honom riskerar politiken att få långsiktiga effekter för samhället.
– Jag är oroad av hur unga porträtteras som lata fuskare trots vetskapen att vi befinner oss i en svår ekonomisk kris.
Enligt Guy Standing, professor i ekonomisk säkerhet vid Bathuniversitetet, har välfärdsstaterna de senaste decennierna blivit allt mer benägna att kräva insatser i utbyte mot bidrag, i stället för att betrakta dem som en medborgerlig rättighet. Enligt Guy Standing, som haft mycket med LO att göra, gäller det även i Sverige.
– Att villkora bidragen är ett sätt att disciplinera arbetare och få dem att känna att de antingen förtjänar stöd eller att de inte är värda någon hjälp. Det leder till splittring och är en viktig del av den nyliberala agendan som kommer att fortgå så länge elit och höginkomsttagare kommer undan med att demonisera bidragstagare och social utsatta personer, hävdar han.
– Och att tvinga folk till lågbetalda arbeten eller att jobba gratis skapar samtidigt en ersättningseffekt och pressar ned lönerna för dem som utför liknande sysslor. Jag tror att den brittiska regeringen försöker sänka lönenivåerna.
Guy Standing anser att facken svikit genom att inte försvara rätten till bidrag – och att detta har bidragit till både deras egen och socialdemokratins kris. Den linjen utvecklade han nyligen inför det brittiska facket TUC, dit han var inbjuden med anledning av sin senaste bok The Precariat: The new dangerous class.
– De jag möter är ofta arga och arbetar under mycket otrygga förhållanden. Facken har ägnat för stor energi åt att skydda privilegier för dem som redan har dem.
Jon Pelling
Fakta
Ungas arbetslöshet oroar
• Ungdomsarbetslösheten kastade långa skuggor över årets World Economic Forum i Davos, som hölls för några veckor sedan. Konsekvenserna av ungdomsarbetslösheten stod mycket högt på agendan, en effekt av förra årets revolutioner och ockupationer.
• Oron handlar inte minst om vad missnöjet kan få för säkerhetskonsekvenser på sikt. I en del länder i arabvärlden är arbetslösheten för 16–24-åringar drygt 90 procent. I Spanien är motsvarande siffra över 50 procent, i USA 23 procent och i Storbritannien 22 procent.