Hon svetsar och skär i ord

En del människor är virtuoser inom arbetaryrken. De kan svetsa samman stål till konstruktioner som bär hundratals ton, de kan köra truck med millimeterprecision eller bygga bilar efter ritningar som ingen vanlig dödlig begriper sig på.

Andra kan litteratur. De läser allt av betydelse och de har naturligtvis läst nobelpristagarna långt innan de fått priset, de recenserar och framför allt; de skriver böcker själva.

Fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pristagare 2012, Maria Hamberg, kan allt detta!

Jag har själv sett Maria Hamberg montera bromssystem på lastbilar i Södertälje, lika väl som jag läst hennes böcker. Litteratur som till stor del handlar om hennes värld inom industrin och vad jobbet gör med oss. Men också om mycket annat i livet.

På samma sätt som hon kan skära och svetsa stålbalkar formar hon orden i sina hittills fyra böcker. Först i novellsamlingen På väg till natten som är en knipslug ögonblicksbild över arbetet inom industrin.

Ett Sverige som inte alla känner till, och där man kan känna hur fattigdomen och slitet luktar i stålverkets sotrök eller i korvfabrikens köttsmet. Men också med noveller som den kärlekshistoria där jaget gärna vill vara ”en juste tjej” och kanske är lite för ”juste”.

I Några gjorde hålen, som kom sedan, omvandlas intervjuer med kvinnliga industriarbetare till ett slags dokumentära noveller, dokumenteller, som Maria Hamberg kallar dem. De handlar till stor del om den utsatthet kvinnliga arbetare kan känna inom mansdominerade yrken.

Därpå kom romanen Greklandssommaren där hon för första gången skriver i det långa romanformatet. För att sedan återvända till de korta formatet i Drömfabriken som visserligen är en roman, men är uppbyggd på korta avsnitt där man tränger in i några bilarbetares liv och kamp för att få vardagen att fungera. Allt kommet från de små lappar hon skrev under arbetet vid löpande bandet på lastbilsfabriken i Södertälje.

Maria Hamberg skriver i Ivar Los och många andra arbetarförfattares anda då hon utnyttjar arbetarlitteraturens privilegium, om så också det enda, att använda klasskillnaderna som en språngbräda för att skapa spänning i en historia.

Det behövs inga mord eller spektakulära våldsdåd. Det faktum att klasskillnaderna och motsättningarna är så stora i samhället och på arbetsplatserna, ger stoff att visa människan och var hon står i sin strävan efter rättvist och drägligt liv.

Med sin uppväxt i ett småbrukarhem i Ångermanland och sin bakgrund som arbetare inom den tunga industrin både i Luleå och Stockholm vet hon vad hon talar om. Och med lätt hand omformar hon sina erfarenheter till den litteratur som behövs mer än någonsin idag.

Ändå blir hon aldrig dogmatisk utan söker istället det konstnärliga uttrycket i det lilla och ingen kan som hon beskriva hur gott en kopp kaffe kan smaka på en tjugotreminutersrast.

Det är svårt att tänka sig en mer värdig Ivar Lo-pristagare än denna de korta berättelsernas mästare. Och fast hon nog inte gillar begreppet i novellen ”Besöket”, så är hon faktiskt också, sedd i ett mer positivt perspektiv, ”en juste tjej”.

David Ericsson