Jag ville skriva nånting allmänt om det kulturpolitiska läget, fastän det bär emot att alls tänka på eländet.

Alliansregeringens strategi är att flytta ut ansvaret från staten till regioner, kommuner och (förhoppningsvis) privata initiativ. Av besparingsskäl, men nånstans också med ideologiska baktankar. Och allt i effektiviseringens namn.

Apeedwaystjärnan Danica Patrick undersöker tändstiftet. Foto: John Raoux / Ap / Scanpix.

Den första konsekvensen av decentraliseringen är en enorm kompetensförlust. Enskilda inköpare på lägre nivåer är sämre inköpare än centrala sakkunniga. Dessutom försvinner många möjligheter till samordning, till exempel i samband med gästspel från utlandet. Det visar nedmonteringen av Rikskonserter.

I själva verket ställs orimliga krav på lokala initiativ när beslutsfattarna inte backas upp av konstnärlig kompetens. Det blir då nästan oundvikligt att allmänpolitiska överväganden (t ex sysselsättning) spelar in och får en avgörande roll. Särskilt som det råder ett förhandlingsmässigt underläge så länge det offentliga inte ens klarar av att sköta de livsuppehållande åtagandena. Bildning ställs mot åldringsvård, etc.

I brist på kompetens kan vad som helst inträffa. Som när Stockholms stad slösade bort många miljoner på barnkulturprojektet Palatset, efter att ha svalt en hisklig glädjekalkyl med hull och hår. Det är varken det första eller det sista fallet där glada lycksökare gör att pengar kastas i sjön som hade kunnat användas mycket bättre – till att låta konstskaparna försörja sig bättre på sin konst, och till att öka delaktigheten genom att skapa fler kulturbrukare.

Jag ser framför mig en sorglig kommande utveckling, där pseudokultur förpackas fint och säljs i paket till stressade makthavare. Halvskumma producenter kommer att få en orimlig roll så länge beställarna är underbemannade och oinformerade.

Men det egentliga problemet är att befria den offentliga kulturen ur upphandlingens slaveri. Kompetensförsvagningen är egentligen bara en delaspekt av att kulturinköpare har tilldelats en roll som beställare av så mycket kultur som möjligt till så många som möjligt för X miljoner kronor.

Kvantitet sätts i främsta rummet och kvaliteten får stryka på foten. Inte därför att alla vill ha det så – möjligen några – utan därför att företagsekonomins prioriteringar driver utvecklingen därhän.

Om vi inte gör motstånd. Motstånd genom att kräva kvalitet och använda kvalitet som argument för att locka fler kulturbrukare.

Vissa större regioner som Västra Götaland och Skåne verkar ha förståelse för de här sammanhangen. Medan Stockholm under kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt verkar helt inställda på att låta marknaden styra urvalet och ersätta kvalitetsbedömningen.

Kvalitet som motstånd mot företagsekonomiseringen.

Man skulle lika gärna kunna säga ”autonomi” istället för ”kvalitet”. Självständighet. Självbestämmande.

För utövarna. För arrangörerna. Och för brukarna.

En kulturpolitisk kompetens skulle kunna ställa upp autonomi som kvalitetskrav och sen lita på att resultatet blir meningsfullt.

Resurser för att hinna söka det rätta konstnärliga uttrycket och sen förmedla det skulle dessutom få en uppfostrande effekt på publiken. Inte så att alla ska tycka lika. Men så att allt fler ska få kuraget att leta sig fram till det dom vill ha. Eller vara med om att skapa.

Kultur ställt mot åldringsvård leder till ett besvärligt förhandlingsläge. Men autonomi mot åldringsvård är betydligt intressantare. Konkurrensen känns inte alls lika bestickande.

Konsten behöver självbestämmande och skapar självbestämmande hos sina brukare. I valet av vad man vill se/höra/läsa/göra och i livet som helhet, själva möjligheten till engagemang. Amatörkulturen hör också hit. Även de som ägnar sig åt kultur av pur lust behöver kontakt med yrkesmän och -kvinnor som driver utvecklingen framåt. Och vice versa: de spontana initiativen är en jordmån för de avancerade experimenten och korsningarna.

Men ytterst handlar behovet av en ny, stark offentlig kultursatsning om ett uppror mot själva upphandlingssamhället, beställarregimen.

Genom att betona självbestämmandet som estetisk värdegrund – det som är bra har autonomi och skapar autonomi – ställer man upp ett alternativ till en politik och en förvaltning som bara söker uppfylla kvantitativa mål.

Det självbestämmande konstverket – som inte alls behöver vara svårt och otillgängligt, tvärtom – representerar allt det som inte kommer med i de företagsekonomiska kalkyler som styr politikens onda cirkel av internrevision.

Konstverket och den konstnärliga verksamheten för in en dimension av frihet i kalkylsamhället.

Och här finns en av orsakerna till att kulturen har blivit en måltavla för bakdanteri och nedskärningar från olika håll.

Så länge samhället och fördelningspolitiken frodades och tillväxte var kulturen en drivkraft. Nu när samhället nedmonteras och reas ut står kulturen istället i vägen. Just därför att den erbjuder ett möjligt motstånd.

Jag tror inte jag förtjänar att kallas paranoid om jag gissar att det finns högerkrafter som vill se kulturen utraderad eller fossilerad till underhållande museer, och att de aktivt driver sina ränker. Däremot tror jag inte att kulturministern hör till det gänget. Hennes insats består i att göra ingenting och administrera den förtvining som pågår i namn av sparkrav och effektivisering.

Så hur ska vänsterkrafterna göra för att åter haka på kulturen, och på så vis koppla dess kärna av självbestämmande och dess kritiska begåvning till samhällsutvecklingen – ja till återställandet av samhället efter decennier av nyliberal vanvård?

Jag tänker mig en målmedveten, ambitiös statusökning, som framhåller och befrämjar konstens och kulturens samhällsrelevans genom att ta den på allvar.

Min privata inställning är nämligen att kulturen har ett häpnadsväckande mått av intellektuell och känslomässig urskillning. Att en roman, en utställning, ett musikstycke rymmer en massa klokhet som befrias när man tar dem på allvar. Och att detta allvar i sig också är en befrielse, ett ögonblick av självbestämmande.

Men för att detta allvar ska komma till stånd behövs status. Och det är den som politiken (bland annat) kan stå för. Genom att som Palme, Juholt och vissa andra ta med den i sina tal.

Men framför allt att stärka den konstnärliga kompetensen genom kulturpolitiska reformer. Hitta administratörer, folkbildare och förmedlare och ge dem resurser att stärka och sprida det som är bra och kan bli ännu bättre, gärna i tidiga faser av en konstnärlig eller intellektuell karriär, när pengarna gör störst nytta.

Men då behöver kritikeryrket en statushöjning, nämligen att inte bara stå för en kvalitetsbedömning utan även skapa det samtal som sätter konstverkens intellektuella och känslomässiga kunskap i relation till samhällsutvecklingen.

Det finns gott om goda skribenter och folkbildare. Via internet får man tillgång till en rikedom av kommentarer och analyser, som ofta görs gratis. Lite mer betalt, fast inte mycket, får de som medverkar i tidningar. Stora mängder god kritik tillverkas på universitet och högskolor, men når sällan ut.

Att genom offentliga satsningar stärka kritikens status, och ge den det explicita uppdraget att nå ut till fler, blanda in fler, är ett sätt att öka kulturens status och dess samhällsrelevans.

Mitt förslag efter detta resonemang är därför att inrätta en kritikfond, eller fler, inriktad(e) på att öka kulturens status och relevans genom att sprida den till fler och göra den mer möjlig att leva på.

Denna fond kan, och bör, vara finansierad med skattemedel. Men man kan också tänka sig att andra intressen – varför inte arbetarrörelsen – tar vara på den avgörande roll kritiker kan spela som folkbildare, som uppammare av självbestämmande.

Som skapare av allvar.

PS: Ovanstående resonemang hindrar inte att yrkeskonstnärernas situation är akut. Läs t ex denna självdeklaration av en av våra främsta jazzsångare. Jag tänker mig att med mer allvar och mer relevans frigörs även mer pengar, och större betalningsvilja.