Två konstnärer delar utställningsytan på Malmö Konsthall i vinter. En är född 1746, den andre 1925, båda samtidsdokumentära på skilda vis.

Goya illustrerar lidandet i det spanska befrielsekriget och därefter konsekvenserna av dödandet: Svälten. Sedan: staten och tillståndet i landet.

Det är i princip allt jag kommer att säga om Goya.

Det är för enkelt att dra linjer mellan de båda konstnärerna, och må så vara att deras gemensamma röst berättar en hemsk sekelöverskridande berättelse om människan och ondskan.

Men kanske är det ensam som Nordström ska ses? Det finns inte tid för annat, ingen plats för referenser andra än de vi redan har i huvudet, ackumulerade i vår populärhistoriska sorg, av televisionen, sändningar från krigen, musiken; tonerna till våldet.

Politiken som har tvingats på oss, den vi har sett förvränga världen, dra ned den under ytan av vårt förstånd; allt vi tvingats se på från ett avstånd bortom vår egen räckvidd – tills den når oss själva.

Det är i denna subjektiva dokumentarism Nordström övertygar, i användandet av extranivåer ovanpå våra vardagliga, bekanta.

I hans målningar bär vi skuld. Vi är inte blinda för ondskan – tvärtom, tycks det mig, blundar vi för den.

Där ligger hela skillnaden.

Flera målningar föreställer klassiska skandinaviska trädgårds- och lantmotiv; skogar, dammar, bersåer. Det råder lugn. Frid och fröjd.

Sedan bryts det av; lemlästade kroppar hänger från träden och strör kött över grönskan. Ett uppdukat bord med ostar och karaffer, frukt och vin samsas med en sargad kroppsdel, blödande, färskmördad.

Mitt ibland oss, i vår trygghetssfär.

Och sedan åter obefläckade, gröna vyer.

Inga lik, inga krigsoffer. Bara vår enfald, vår skuldkänsla.

Nu ser vi det, det vi inte såg innan.

Nu är vi avslöjade.

Skogen blir aldrig igen skog, om inte en skog av döda bland döda.

Nordströms måleriska politik fortsätter ut i lövverk och rötter, ut på åkrarna och ner i marken och grundvattnet.

Jordtoner och betfärger i överslag från brun, orange, lila; vattensamlingar som på en målning nästan är dokumentära är på en annan expressionistiska, och ibland Ola Billgrenska. Ibland vet jag inte.

Nordströms grafiska utställningsdel bryggar förvisso Goya, men mest av allt färgschematiskt.

Det är protestkonst, antikrigskampanjer. ”Ett äventyr”, enligt Nordström, men ett viktigt sådant.

Dock inte här. Inte någontings brygga.

Inte heller naziinstallationen, inklusive Adolf, skulle vara här just nu och av den anledningen att Sommarbordet II och verken i samma serie är för bra för sällskap.

Utflykt i det gröna hänger på Jönköpings läns museum. Lyckliga jävlar. Den borde hänga på Moderna. På MoMA.

Ska vi då bli bättre människor av att titta på Nordströms verk? Nej, men vi kanske ska tänka på att välja rätt när vi får tillfälle. Att inte blunda, bara för att vi kan. Konstnärskapet handlar om att axla ett ansvar, ett samtidsansvar för samhället i stort.

Det finns inte i tv-apparaten. Den är ett öga bort från världen.

Utställningen på Malmö Konsthall är ett öga in i den.

David Stenbeck