Allt oftare hörs påståendet att ingångslönerna måste sänkas för att få bukt med ungdomsarbetslösheten.
Medan Sollentuna kommun vill sänka lönen för unga väljer region Skåne att sänka lönen för studenter.
Förslagen sägs vara en spegling av fackliga förslag som tolkats så att ungdomsarbetslöshet visst kan motverkas med lägre ingångslöner, bara de kombineras med någon utbildning.
Men det är en grov förenkling av de fackliga tankegångarna.
Det är nämligen aldrig de lägre lönerna som ger ungdomar jobb. Det är den ordentliga utbildningen.
När det gäller sänkta löner går det varken teoretiskt eller empiriskt att se något samband med sänkt arbetslöshet.
Att hänvisa till Danmark, som förespråkarna för sänkta ingångslöner ofta gör, bevisar ingenting.
Danmark har visserligen både lägre arbetslöshet bland ungdomar och lägre ingångslöner. Men förespråkarna kunde lika gärna ha pekat på USA. USA har ännu lägre ingångslöner men ändå betydligt högre ungdomsarbetslöshet.
Vi behöver inte ens hänvisa till andra länder. Det räcker med att se till den svenska utvecklingen.
Alltsedan 2006, när den borgerliga alliansen tillträdde, har arbetskostnaderna för ungdomar redan minskat avsevärt genom regeringens sänkta arbetsgivaravgifter för att anställa unga.
Men inte heller i Sverige har det resulterat i annat än att ungdomsarbetslösheten har ökat.
I stället visar Nordiska Ministerrådets skrift ”Nordiska länders insatser mot ungdomsarbetslöshet – kartläggning och analys” från 2010, tydligt att det är satsningar på utbildning för ungdomar som fått ned arbetslösheten i Danmark, inte lägre löner.
Redan 2006 gjorde den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD också en kartläggning av sambandet sänkta löner–högre sysselsättning bland ungdomar.
De skriver:
“Det finns ingen tydlig empirisk effekt av minimilöner på sysselsättningen bland ungdomar.
I praktiken visar det sig att de empiriska utfallen av faktorerna för sysselsättningen bland ungdomar beror på vilken metod och vilka länder som omfattas av analysen. Minimilöner (eller ungdomars ännu lägre minimilöner) kan både ha en negativ eller en positiv effekt på sysselsättningen bland ungdomar, beroende på beräkningsmetod.”
Sänkta löner för ungdomar kan alltså pressa upp ungdomsarbetslöshet i stället för att få ned den, enligt vissa studier.
Sänkta ingångs- och ungdomslöner leder alltså inte till lägre arbetslöshet, däremot är risken uppenbar att de leder till lönedumpning.
Speciellt i yrken med låg produktivitet, som jobb på MacDonalds, blir följden lätt att lägre ingångslöner och/eller ungdomslöner tränger undan annan arbetskraft i stället för att fler blir sysselsatta.
Det kan naturligtvis vara trevligt för landets företagare att på det här sättet kunna höja vinsten när löneandelen sjunker. Men för våra politiker måste ökad sysselsättning vara det främsta målet, inte mer allmosor till företagen.
Att ungdomsarbetslösheten skenat och i dag är uppe i 22 procent borde redan ha fått politikerna att inse att generellt sänkta arbetsgivaravgifter, sänkt krogmoms, ständiga bidrag till tjänsteföretag i form av rut- och rot-avdrag, och den stora överföringen av skattemedel som sker till företag som etablerar sig i välfärdssektorn inte givit ungdomar fler jobb.
Och då är, som sagt, satsningar på en kraftigt utbyggd utbildning en betydligt bättre väg att gå. Men den fackliga inställningen till lön i samband med denna utbildning kan naturligtvis aldrig utgå från att ungdomar ska få lägre lön för att de är ungdomar.
Lön ska alltid ges i förhållande till det arbete som de anställda utför.
Även seriösa företagare vinner på detta. Ett företag som vill värna produktionen på lång sikt i stället för att önska kortsiktig vinstmaximering vinner på den produktivitetsutveckling som följer med en väl utbildad personal och en sammanhållen lönestruktur.
Däremot kan en ordentlig och gedigen utbildning i samband med en anställning göra att en praktikant under en tid inte deltar lika mycket i produktionen eller hinner tillföra lika mycket som andra anställda.
I de fallen kan det alltså vara berättigat att arbetsgivaren också ger en ersättning som mer överensstämmer med arbetsinsatsen.
Men kommuner bör inte misstolka denna inställning som att facken säger ja till låga ungdoms- och ingångslöner.
Vi har dessutom en regering som, om de verkligen vill bryta ungdomsarbetslösheten, bör kunna gå in som tredje part med resurser, dels för att skapa en bra utbildning med handledning, betyg, uppföljning med mera, dels för att motverka alla tendenser till lönedumpning.
Det är fortfarande arbetsinsatsen som ska styra lönen, inte ålder. Och det är framför allt fortfarande utbildningen som skapar jobb, inte sänkta löner.
