Prispress på kläder och löner

Svaga fack och social misär. Sådan är situationen i länderna som de internationella modeföretagen köper sina kläder i från.

– Det finns cirka 5 000 textilfabriker i Bangladesh men endast på ett 40-tal av dem har de anställda frihet att organisera sig, säger Steve Grinter på det globala textilfacket ITGLWF.

Det finns ett världsomspännande mönster då modejättarna väljer ut vilka länder de ska producera sina kläder i.

Frånvaron av fackliga organisationer och närvaron av korruption och social misär är två komponenter som ökar sannolikheten för att hitta en exportinriktad textilindustri.

Tittar du i tröjan du köpt är det ingen slump att det ofta står Bangladesh, Indonesien, Vietnam eller Kina.

Här är facken svaga och lönerna låga.

Frågan är dock om livsvillkoren inte hade varit ännu sämre ifall de utländska företagen inte lagt sin produktion där.

Klädexporten leder till att miljontals jobb har skapats i Asien samt att kapital och industriell kunskap har förts in i länderna.

I Kina har ekonomin årligen växt med över tio procent och lönerna i städerna har stigit lika mycket. En växande medelklass ställer allt större krav och det sker nu en omstrukturering av ekonomin. Landets inre marknad växer. En ny trend är att modeföretagen, som tidigare endast exporterade till västländer, också har börjat sälja sina kläder i Kina.

Men det är knappast modeföretagen som driver på.

– I Bangladesh har det funnits en internationell textilindustri i 20 år men inte mycket har hänt, säger Steve Grinter.

Bangladesh är troligen det land där textilarbetarna har sämst villkor.

Fattigdomen och korruptionen fungerar som en enorm lönepress.

Inne i exportfabrikerna i Bangladesh ser det dock ganska bra ut. Lokalerna badar ofta i ljus.

Samtidigt är minimilönerna så låga att de inte räcker till för att försörja en familj om inte de anställda jobbar övertid.

Den situationen känner många textilarbetare igen sig i.

I Kambodja är övertid och korttidskontrakt vanligt, liksom kränkningar av fackliga rättigheter.

Alltför usla arbetsvillkor kan dock vara dåligt för affärerna.

Modeföretagen är måna om sitt rykte. De flesta har infört uppförandekoder, eller jobbar med CSR-frågor som det heter med ett annat ord.

För de fackliga organisationerna är det ett välkommet steg. Dialogen gör det möjligt för dem att kräva bättre villkor hos underleverantörerna.

Det finns dock ett stort problem. Företagen berättar inte vilka underleverantörer de använder sig av.

– Det råder hård konkurrens om de bästa leverantörerna, är H&M:s förklaring till varför företaget håller informationen hemlig.

De flesta företag agerar som H&M. Det finns dock några få undantag.

Ett är spanska Zara vars koncern Inditex har slutit ett världsomspännande ramavtal med det globala textilfacket ITGLWF. Avtalet innebär att facket får reda på vilka leverantörer koncernen använder sig av, vilket underlättar organiseringen.

Samtidigt är det uppenbart att frågorna om uppförandekoder ännu inte väger särskilt tungt.

På Sri Lanka fanns det förra året 200 textilfabriker som exporterar till västländer, men endast fyra av dessa omfattades av kollektivavtal.

I en rapport från Fair Trade center – Har modet modet att höja lönerna? – berättar en chef på en textilfabrik om förhandlingarna med de stora internationella modeföretagen.

– Ingen köpare frågar mig om jag följer uppförandekoden, han bryr sig bara om priset.