I  John Steinbecks klassiker ”Vredens Druvor” från 1939 skildras bland annat den desperation som fattiga familjer i USA levde i under depressionsåren. Ett avsnitt har etsat sig fast i mig. Det är den auktion som görs när hundratalet fattiga daglönare söker jobb. Där får de bjuda under varandra till dess endast ett tiotal blir kvar. Dessa som lagt det lägsta lönebudet får jobbet till extremt låga löner. Medan övriga i vredesmod fick vända tillbaka.

För en facklig ekonom är det självklart att sådana förnedrande omständigheter med kraft måste motverkas med starka fackföreningar och framförhandlade kollektivavtal. Att sluta sig samman för att med kollektiv styrka utjämna makt och ekonomiska resurser, som annars alltid skulle vara ojämnt fördelade till kapitalets fördel, är ett medel som är bra för såväl ekonomin som samhället. Mer jämlika samhällen har visat sig överlägsna dem med stora klyftor.

Men det finns inom det ekono­miska tänkandet fortfarande tendenser som mer eller mindre oreflekterat framhåller marknadsförhållanden och extrem konkurrens likt auktionen i Steinbecks roman som något positivt. I det mest skruvade tänkandet har marknaden där löst problemet med arbets­löshet. Hur då? tänker de som använder vanligt bondförnuft. De som inte fick jobb är väl arbetslösa? Nej, inte enligt dem som konsekvent förespråkar marknadslösningar. De som inte fick jobbet valde, till det pris man sålde sin arbetskraft, fritid i stället för jobb. Alltså är de inte att betrakta som arbetslösa. Marknadsmekanismen löste detta till det bästa.

Med all rätt kan man avfärda detta tänkande som stötande och verklighetsfrämmande. Men om vi ser oss omkring så finner vi tydliga spår på att detta tänkande blir allt mer framgångs­rikt. Ta till exempel bostadsbristen. Det vore väl naturligt att se problemet med att det byggs allt för lite bostäder, och att det bland annat beror på en försämrad bostads­politik. Men det blir allt vanligare att lyfta fram marknads­hyror och eget ägande som allenarådande lösning på bostadsbrist. Med synsättet att marknaden löser detta blir det ju de som har råd att hyra eller äga som får bostad. De som inte får bostad till de priserna, de har då helt enkelt valt detta – allt enligt marknads­principen.

På arbetsmarknaden ser vi detta tänkande i synen på unga. Trots att de redan har låga löner och otrygga anställning­ar, så är det än lägre löner och än mer otrygga anställningar som sägs vara lösningen. Och när man träffar på unga som väntar på sms om att det finns jobb i några timmar, och att först till kvarn får jobba – ja, det är då jag tänker på auktionen i Steinbecks roman och ryser av olust.