Kärleken till arbetet

En samstämmig kritikerkår har med emfas uttryckt hur vältajmat det är att Sara Beischers debutroman Jag ska egentligen inte jobba här kommer ut samtidigt som Carema-skandalerna avlöser varandra på ett till synes oändligt löpande band.

Jag håller inte med om det.

Förutom att det såklart är positivt och glädjande för en debutant om hennes roman får mer uppmärksamhet och säljer bättre på grund av sin aktualitet – så anser jag att den kom i precis fel tid.

För Sara Beischers roman om den 19-åriga Moa som när skådespelardrömmar och jobbar i äldrevården i väntan på det riktiga livet, är inte en bok som ska understryka en skandaltillvaro.

Tvärtom är den dess motbild. Vill man leta efter katastrof och elände (och detta gör människor som yttrar sig om äldreomsorg mycket ofta), så kan man läsa Jag ska egentligen inte jobba här som fan läser Bibeln. Men den här romanen handlar inte om huruvida gamla människors vistelse i händerna på vårdapparaten är bara beklaglig eller rent ut sagt bedrövlig, utan om vad det innebär att arbeta i äldreomsorgen och vad det gör med en som människa.

För ganska precis ett år sedan pågick den senaste av de så kallade skitjobbsdebatterna i svenska medier, med utgångspunkt i det faktum att väldigt många människor tycks anse att detta att arbeta i äldreomsorg eller städbranschen för att ta två exempel, är detsamma som att ha just ett ”skitjobb”. ”Utmärkande för synen på skitjobben är att man sällan pratar om villkoren”, skrev Agnes Arpi i ETC (7/1-11), och fortsatte: ”Istället antas uppgifterna i sig vara ovärdiga.”

Detta hade varit den rätta tiden för Beischers roman att landa på bokdiskarna, mitt i skitjobbsdebatten – men kanske är den delvis sprungen ur den? Titeln talar hur som sitt tydliga språk om hur vi ser på den här sortens arbete: inte som en framtidsdröm.

Moa förfasas över åldrande, sjukdom och det kroppars förfall som hon ung och oerfaren möter när hon börjar sitt arbete på äldreboendet Liljebacken. Men i egenskap av klassisk utvecklingsroman låter Beischers bok sin huvudperson så sakteliga växa upp som människa och in i arbetet. Motviljan förvandlas till ömhet, rädslan till ansvar. Moa inser inte bara vikten av det arbete hon utför, hon börjar också tycka uppriktigt om det.

Hennes utveckling är schablonartad men intressant, även om hennes bild av vårdpersonal och deras bevekelsegrunder förblir rätt skev romanen igenom. Här finns Eva, som älskar sitt arbete och alltid lägger ner lite mer energi och tid på de gamla än vad hennes schema påbjuder och vad som syns i lönekuvertet. Hon beskrivs nästan som en anomali, eller åtminstone som en rar ärta i en yrkeskår som annars härbärgerar likgiltiga, cyniska eller bittra personer. ”Eva är obegripligast av allt”, skrev Sebastian Johans i sin recension av romanen i UNT (17/1-12).

För ett par veckor sedan träffade jag en gammal kollega på det äldreboende där jag arbetade i två år. Hon har arbetat där sedan stället byggdes 1980. Hon sa att ”det här jobbet blir bara roligare och roligare för varje år”. ”Menar du allvar?”, frågade jag, men sen skämdes jag. Jag skämdes för hur jag alltmer köpt mediebilden av missnöjda arbetare, för att jag glömt bort hur många det är som faktiskt trivs med att arbeta i äldreomsorgen, som älskar det rentav. Jag gjorde det själv, så jag borde sannerligen inte höja några ögonbryn. Faktum är att jag ständigt saknar det.

Inget av det jag nu skrivit om kärlek till arbetet ska förväxlas med a) att villkoren inom äldreomsorgen är okej (det är de inte!) eller b) att de missförhållanden som framkommit i skandalrapporteringen bör negligeras (de ska de inte!). Men, det måste vara möjligt att framhålla ett arbetes meningsfullhet, även om villkoren på många ställen är så usla att de drabbar både de som jobbar och de som vårdas. Att vårdpersonal på olika håll har behandlat sina vårdtagare kränkande, beror inte på arbetets natur, utan på att välfärdssamhället har övergett välfärden till förmån för profiten – sak samma om det är kommunalt eller privat drivna vårdinrättningar. (Detta gör nämligen också att människor ibland hamnar i arbeten de inte är det minsta lämpade för.)

Men Sara Beischer är inte ute i ärendet att sätta de problem som Carema-incidenterna avslöjat under debatt. Skulle man vilja leta efter ett uppdrag i hennes roman, skulle det snarare vara det att visa vad det är som får en ung människa att växa: mötet med en medmänniska. Och att det i slutändan alltid är överordnat vilka problem man än kan tänkas ha med kroppsvätskor.

Däremot hade Beischer kunnat göra mycket mer av detta ämne, hon hade kunnat tränga djupare in i vad vår syn på skitjobb förmedlar för slags människosyn. Och vad denna människosyn egentligen innebär i förlängningen – personligt och för samhället. Därmed hade hon också kunnat snudda vid mentaliteten hos de riskkapitalister som driver företag som Carema på utsatta människors bekostnad.

Jag ska egentligen inte jobba här skrapar lite försiktigt på ytan, men i en värld där den sortens vittnesmål är en ovanlighet är den ändå ett viktigt sådant. Det vore en skam om den berättelsen förvanskades i klorna på dem som ständigt vittrar efter vårdskandaler.

Therese Eriksson