Charles Dickens

Idag är det på dagen 200 år sedan Charles Dickens (1812–1870) föddes. Jubileet kommer att firas med nyutgåvor av författarens romaner, teateruppsättningar och uppläsningar, festivaler – enbart i USA finns tre Dickens-festivaler – statyer, frimärken, minnesmynt och annan memorabilia.

Claire Tomalin firar Dickens med en fantastisk biografi, Charles Dickens. A Life, som har fått lysande recensioner i både USA och Storbritannien. Tomalin har både ambitionen, modet och förmågan att teckna ett porträtt av Dickens i helfigur. Dickens brände sina brev och uppdrog åt bästa vännen att skriva den första biografin om honom, så uppgiften kan inte ha varit lätt.

Tomalin skriver i den anglosaxiska biografiska traditionen och är noga med att skilja på det vi vet, vad vi kan sluta oss till och det vi bara kan spekulera i. En formativ och traumatisk upplevelse var när Dickens notoriskt slarvige far sattes i gäldstugan på grund av obetalda skulder. Charles var då tolv år gammal och skiljdes från sin familj, sattes i arbete på en liten fabrik som tillverkade skoputs.

Upplevelsen satte sina spår. Dickens delade upp sin veckolön i sju prydliga högar, så att han inte skulle upprepa faderns misstag att överskrida sina tillgångar. Redan som liten var han självmedveten och han ansåg att han förnedrades dubbelt.

Eftersom han var tvungen att arbeta för att hjälpa till med familjens försörjning kunde han inte gå i skolan, vilket däremot en av hans systrar fick göra. Dickens fick sedermera gå i allmän skola, men började arbeta som hjälpreda på ett advokatkontor, där han lärde sig stenografi, då han var 15 år gammal. Han arbetade en tid som rättegångsstenograf.

Kontakten med rättssystemet gav Dickens möjligheter att arbeta som reporter, inte minst viktigt var arbetet som politisk reporter. Från 1833 skrev han längre humoristiska artiklar om sina strövtåg genom London, som publicerades i ett flertal tidskrifter. Dickens skrev då under den kaxiga pseudonymen Boz den oefterhärmerlige.

Dickens hade en enorm arbetskapacitet. När han slog igenom skrev han två följetonger, som sedermera skulle bli romanerna Pickwickklubben (1836) och Oliver Twist (1837-38) samtidigt som han var redaktör för en tidskrift. Dickens njöt av sina framgångar och förstod att ta betalt för sina tjänster. Han blev snart en mycket förmögen man.

I de tidigare romanerna var de komiska och melodramatiska dragen särskilt framträdande. Dickens var som bekant inte helt främmande för sentimentalitet, han visste exakt vad som krävdes för att få läsare och publik att skratta och gråta. Att romanerna gavs ut som följetonger bidrog till att bygga upp spänningen och att de nådde en sällsynt stor och bred läsekrets.

Dickens ville uppfattas som och sågs som en man av folket, som tog de svagares parti mot den ekonomiska och politiska eliten. Han bidrog till att luckra upp gränserna mellan seriös litteratur och underhållningslitteratur. I de senare romanerna, exempelvis Dombey och son (1847) och självbiografiskt präglade David Copperfield (1849–50) skärptes den samhällskritiska sidan av författarskapet.

Dickens var omvittnat charmerande, karismatisk, öppen och generös – han öppnade ett hem för prostituerade och hjälpte rader av personer ur svåra situationer – men kunde också vara riktigt elak. Han klagade på sin hustru Catherines ständiga graviditeter, som om han inte själv hade någon del i dem. Han gifte sig med Catherine 1836, men bröt med henne på ett synnerligen simpelt sätt – han baktalade helt öppet den kvinna som varit honom trogen i drygt 20 år och inledde ett förhållande med en mer än dubbelt så ung kvinna.

Det verkar också som om Dickens hade svårt att engagera sig känslomässigt i sina många barn, särskilt pojkarna. Vilt främmande personer kunde han som sagt engagera sig i utan att tveka. Tomalin försöker klokt nog inte psykologisera för mycket, men väjer alltså inte för att utforska Dickens mindre sympatiska drag.

Dickens togs emot som en stjärna, inte minst i USA, när han var på uppläsningsturnéer. Det är ingen vågad gissning att han noga följde publikens reaktioner och drog lärdom av dem. Han njöt av sin förmåga att trollbinda en stor publik.

Då Dickens dog av ett slaganfall 1870 var han bara 58 år gammal. Han plågades av rader av åkommor och det sades att han fick hjälp både på och av scenen under de sista uppläsningsturnéerna, som han genomförde ända in i det sista. När Dickens dog var han sedan länge en litterär gigant. Han begravdes, trots att han uttryckt önskan att begravas i Rochester, i Poets Corner i Westminster Abbey i London.

Ola Wihlke