Röntgenblicken

Följande krönika av Anneli Jordahl finns endast publicerad i norsk översättning. Klassekampen har nämligen varje lördag en serie med bevakning av den nordiska litteraturen, där framstående skribenter rapporterar hemifrån sitt eget land.

Att med författarens samtycke återpublicera den här texten känns viktigt, eftersom Anneli Jordahl är ordförande i juryn som delar ut Ivar Lo:s personliga pris. Därmed får vi en inblick i några av de resonemang som låg bakom det vackra och konstruktiva beslutet att tilldela Kerstin Ekman 2012 års pris.

Kerstin Ekmans Grand final i skojarbranschen är årets mest kritikerhyllade roman. Med all rätt. Kerstin Ekman befäster sin position som den mest mångsidiga och stilistiskt briljanta författare vi har. Kan någon mäta sig med hennes jämna kvalitet? om hon så skriver deckare, bred epik, prosalyrik, essäer eller till sidantalet tunna modernistiska romaner.

Som nyinflyttad i en by utanför Katrineholm, Kerstin Ekmans uppväxtstad, häpnade jag över att biblioteket inte lyfte fram hennes böcker. Hon har ju skrivit Katrineholms-sviten i fyra delar. Den unga stadens historia, så blev hon invald i Svenska Akademien. Bibliotekarierna såg mest förvånade ut när jag frågad efter ett Kerstin Ekman-rum, eller åtminstone en Kerstin Ekman- hörna. Där i Sörmlandsrummet hängde ju fabrikör Kullberg. Med honom kan inte ens en kvinnlig författare i världsklass konkurrera.

Inte förrän litteraturhistorien skrivs och Ekmans gärning summeras kommer det att stå klart att vår tids Selma Lagerlöf kom från en läsande och uppåtsträvande arbetarfamilj i sörmländska Katrineholm. Tills dess råder jante.

Nya romanen är ett bra exempel på hur lättläst underhållning kan vara tematiskt mångbottnad och språkligt finessrik. Med klassmedveten satirisk feminism skriver hon om den kvinnliga författarrollen, och om svensk bokbransch från femtiotalet till nu. De som kan Kerstin Ekmans författarkarriär och bakgrund läser romanen som ett slags förklädda memoarer.

Författaren är kluven i två. Det är den för alla författare. Kravet att vara attraktiv och intressant i intervjuer och vid framträdanden gör att författare tvingas agera, spela en roll. Men kanske är dubbelspelet särskilt krävande för kvinnorna. Är de dessutom klassresenärer blir kluvenheten ännu skarpare.

Hemma sitter den fula, tjocka, arbetarklassiga Babba Andersson och skriver böckerna. Ut i offentligheten skickas den medelklassigt väluppfostrade och flickaktigt väna Lillemor Troj. Ska dubbelspelet uppdagas? är romanens spänningsmoment. Pirret stegras när Lillemor blir invald i Svenska akademien.  ”Babba skulla aldrig ha kommit ifråga, vad hon än skrivit.”

Babba Andersson sitter helst hemma och svär i slitna tofflor. I skrivandet är hon högmodig,  osäker blir hon de gånger hon hamnar på borgerliga fester eller på lyxhotell. Det var ”farsan som spökade”. Hans ”det här är inte för oss”.  Lillemor Troj skäms för sin stillösa vän och Baba smiter iväg och pustar ut vid en korvkiosk. En träffande skildring av en klassresenärs schizofrena tillvaro. När ska jag bli avslöjad?

När jag bläddrar i bokförlagens kataloger hör jag Ekman / Babba. Kvinnliga författare på femtio och sextio plus är släta och skimrande i hyn. De ser tjugo år yngre ut. Kommer mina rynkor att frätas ut på det nytagna författarporträttet i och med nästa bok?  Har mina rynkor och hakhäng passerat gränsen för vad en boklansering tål då? Jag kan inte komma på någon kvinna som tillåts ha en vildvuxen stil a la Leif GW Persson eller Göran Greider. Män som struntar i kläder och utseende uppfattas som charmiga. Kvinnor som gör samma sak uppfattas som sinnessjuka.

Tänker på Kerstin Ekmans roman när jag deltar i några av de ofattbart populära Bokens dag- evenemang som arrangeras runt om i landet. Fyllda teatersalonger med 500-900 personer i publiken. Vem påstod att boken var död?

Förr var många författare skygga i offentlighetens strålkastare. Numera vet de hur man rör sig på en scen i självsäker koreografi. Kerstin Ekman skriver: ”När man slår igenom litterärt är man en cirkushund som hoppar genom en ring med pappskiva. Hepp! ”

Kvinnorna på scenen har klätt upp sig, några är rentav glamourösa. Manliga författare  bär jeans och t-tröja. Ofta är de deckarförfattare, de skriver gärna i par. På middagen efteråt känner man hur det luktar från t-tröjan, alltmedan han skryter om hur många länder han är såld till. Ingen man vid bordet ställer en intresserad fråga till någon kvinna.  Allt detta fångar Kerstin Ekman. På en lunch i akademien berättar två ledamöter om sjötunga Walewska, (men de har missuppfattat historien). ”Som alla herrar mådde de här två bäst när de fick undervisa kvinnor”.

Kerstin Ekman har alltid haft en röntgenblick för kotterier och livsstilar.  Kläder som identitetsmarkör spelar en viss roll i romanen. Som när en åldrad Lillemor Troj har möte med den unge förläggaren. Iklädd t-tröja och kavaj påminner han Troj om ”karlarna på ölkaféer förr i tiden”.

Underhållande är också författarens syrliga blick på litterära trender. Romanen är därför också en sorts poetik. Ekmans alter ego Babba Andersson säger om skrivandet att man ska ta till vara ” de syner man hade när blodet rusade som sjudande glöd genom ådrorna. Att se är det viktigaste.”  Men det begriper inte de ”unga genierna i korta svarta överrockar”, dundrar Babba. De som säger sig vilja ” arbeta med exklusivt litterära uttrycksmedel /…/ Därför blir det också dötråkigt. Ingen människa som läser deras fulländade prosa ser något framför sig. ”

Man kan undra vad Ekman skriver härnäst?  Menar hon bokstavligen att det här är ”grand final”?

Vilken grandios sorti, i sådana fall.

Ursprungligen publicerad i norska Klassekampen vintern 2011.
Sedan artikeln publicerades har Katrineholms bibliotek
kommit igång med att göra en Ekmanhörna!

Anneli Jordahl